Tv-kvinnor, utseendet är faktiskt inte allt!

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Såg ni bilden på Carolina Gynning när hon ligger insmord i fårsperma för att hålla sig len som en babyrumpa i fejjan? Carolina har haft trettioårskris länge också, det har vi kunnat läsa om. Hon tycker att det suger att bli äldre. Att skönhet vissnar. 

Men gör den det? Vissnar skönhet? Eller är det kändisbrudarna som är sjuka? 

Innan jag började med tv reflekterade jag inte så mycket över linjerna vid näsvingarna ner mot munnen. Eller rynkan mellan ögonbrynen.

Sedan började jag med tv (Studio Belinda, TV8) och plötsligt fick jag mest kommentarer för hur jag såg ut. Många kändisbrudar har jag intervjuat i mitt program också. Shit alltså vad de kan om utseende. De har undervisat mig i hur man kan lägga Restylan i mungiporna (tack Dominika). Att man inte ska äta innan man tränar tidigt på morgonen (tack Rosing) och att man inte ska dricka, för då blir man ful och ser gammal ut (tack, Katerina) och man ska äta sju algerpiller per dag för att öka ämnesomsättningen (tack Skipper). Jag har också hört så mycket skvaller om vilka kändistjejer som gör vilka ingrepp på vilka kliniker också, fastän i intervjuer låter det att ”jag håller mig ung med sömn, grönsaker och genom att springa efter barnen” (tack ”deep throat”). 

Då kan man uppskatta en Gynning med sin fårsperma och som medger att hon bantar genom att inte äta. Det kan finnas något befriande i att hon visar hur jävligt (svårt) det är. Även Katrin Zytomerska är ett sanningsserum där hon bloggar om att hon i alla fall är skitsnygg på alla bilder. Man kan tycka att hon skulle skita lite i det när TV4 och kvällstidningarna håller på att förvandla henne till ett spektakel. Men som sagt, hon är ärlig. Klart det är skönt att vara snygg på bilderna. Eftersom tjejer blir så hatade för hur de ser ut på tv så är det är viktigare för en tv-tjej att vara snygg än smart eller trevlig.

 

Hade Kristian Luuk varit kvinna hade han gjort en hårtransplantation long time ago, Steffo hade varit bästis med dieten GI och Peter Jidhe hade visat upp sina ben i Café. På olika bloggar hade deras utseende plockats isär, diskuterats och ratats. Men männen bor i en frizon. Runt de svävar utseendefixerade brudar som jagar ungdom. Som krigar mot minsta rynka för att de är så osäkra innerst inne på varför de har en plats i strålkastarna. Vilket ju är befogat eftersom vi nästan inte har några äldre kvinnliga tv-personligheter som gör underhållning, soffprogram eller talkshows.

Männen kan vara rätt säkra på att de fått sina jobb för att de duger i kompetens. För kvinnor är det inte lika enkelt. I synnerhet inte om man är skitsnygg (nej, jag syftar inte på mig själv där så håll mejlstormen inne tack). Då kommer tvivlen. Har jag en karriär efter 40?

Men i slutändan kan ingen springa ifrån det faktum att all ungdom är på lån. Inga botoxsprutor eller knivar i världen kan förhindra det utan att på kuppen förvandla kvinnor till transvestitliknande isbanor.

Jag är inte ens emot ingrepp. Att folk fixar hängande ögonlock eller pannor. Eller bantar (som jag gör). Men. Vi kan ju fundera på vad det gör med oss? Jag tror nämligen att det föds något cyniskt och svart inom en när man känner att allt bygger på att slåss mot det oundvikliga. Jag tror inte det är bra för den lilla själen.

Därför skulle jag vilja uppmuntra alla kändiskvinnor som hetsar med sitt utseende att våga vägra lite. Lyft hjärnan i stället. Läs en bok. (Måla fler fina tavlor Gynning). Flytta ut på landet och skaffa massa barn som påminner er om hur kallt och okvinnovänligt medie-Sverige egentligen är. Häng inte med andra utseendefixerade. Googla inte er själva varje dag. 

Och glöm inte att skratta. Visa skrattrynkorna för fan!