Blomtatueringen räddade mitt liv

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mitt livs värsta skräckupplevelse var i Somalias huvudstad Mogadishu 1992. Jag omringades av ett gäng soldater som kontrollerade denna då helt laglösa stad där människor dog av svält på gatorna.

De påtända, magra männen med tomma ögon siktade på mig med sina vapen, skrek något jag inte förstod. Jag var livrädd, detta var inte en situation jag kunde prata mig ur eller fly från, så i ett desperat försök att förändra stämningen la jag märke till prickarna ledaren hade intatuerade i tandköttet. Jag drog upp t-tröjans ärm och visade blomman jag har tatuerad på axeln.

Det blev helt tyst, den hotfulla stämningen försvann, ledaren gick fram, petade försiktigt på blomman och sa sedan något uppskattande som fick alla att le och slappna av. Plötsligt visade hela gänget sina tatueringar på sina gommar, en mycket märklig upplevelse, innan de eskorterade mig tillbaka till min bil.

Jag kunde lika gärna ha blivit dödad, som journalisten och fotografen Martin Adler som sköts till döds i Mogadishu den 23 juni 2006.

Jag tänker alltid på det när piraterna utanför Somalias kust utmålas i ett romantiskt skimmer, fattiga som rånar väst för att försörja sig, fiskare som skyddar sitt vatten från utfiskning.

I själva verket är piraterna en relativt liten grupp som blivit rika på att stjäla medan 3,5 miljoner somalier lever i djup fattigdom i detta lag lösa klansamhälle som oförsonliga krigsherrar slitit sönder med inbördeskrig och inre stridigheter sedan 1991.

Piraterna har också kopplats ihop med den extrema islamistiska organisationen al-Shabab, som lockat unga män med svenska pass att delta i kriget om makten med svammel om ära.

Nu har svenska marinen anslutit sig till den internationella styrka som jagar pirater i Adenviken, och det är ju bra för skeppen men innebär ingen skillnad för somalierna.

För alla är överens om att lösningen på piratproblemet finns på land, att fred och stabilitet måste skapas i Somalia.

Men trots fagra ord inom FN och EU är ingen av medlemsstaterna beredd att betala priset. Det är enklare att skicka plåstermissioner än att göra den omfattande operation som krävs. För vem vill skicka sina söner till ett fjärran land för att slåss mot påtända, stridshärdade soldater i ett krig som inte kan vinnas?