Rampfebern gör livet spännande

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En gång intervjuade jag Jarl Kulle.

"Har du haft rampfeber?", sa jag som hade sån läskig rampfeber innan jag skulle träffa honom.

"Alltid", svarade han med magnifik skådespelarröst.

"Jag tror att det är absolut nödvändigt med rampfeber. Annars blir det inte bra. Och om jag någon gång inte känner lika stor rampfeber som vanligt blir jag förskräckt och så får jag rampfeber för att jag inte har rampfeber och då är jag ju i alla fall""

Jag försöker stärka mig med det här när jag hemsöks av någon av alla mina rampfebrar.

"Det är bra att ha rampfeber", talar jag om för mig själv. "Det är nödvändigt. Det sa Jarl Kulle."

Men om man verkligen kunde tro på det, då skulle man väl inte ha rampfeber?

Okej. Vi säger att det är nyttigt och nödvändigt med rampfeber innan man ska uppträda för publik. Att det då ingår i jobbet. Men varje gång som jag sitter mitt i det och har fladder i magen och allmän ångest och ånger över att jag gett mig in i något som jag inte klarar, så har jag glömt det och bestämmer mig för att aldrig göra sånt här mera. Aldrig mer ska jag åta mig att prata i ett klassrum eller på ett bibliotek. Å, vad dum jag är som aldrig lär mig.

Men sen är det

ju roligt bara jag kommer i gång. Jag förmodar att det gäller alla som uppträder på ett eller annat sätt. Det är roligt bara man kommer i gång. Då är rampfebern borta. Då kan man nästan inte förstå varför man hade den. Det är ju inte farligt. Tvärtom.

Det är likadant när jag ska skriva något som känns särskilt viktigt eller svårt. Ni anar inte hur många olika sorters uppskjutningar och nervositeter jag har för mig innan. Allt går ut på att jag ska slippa börja. Jag går där och plockar och äter lite och ringer samtal och spelar en skiva och tittar på klockan och blir rädd för att den blir för mycket, och nu måste jag börja, men först ska jag bara" Och så vidare.

Lång erfarenhet borde nu ha lärt mig att den här uppladdningen är en del av jobbet och att jag ska räkna med den tid det tar.

Men i rampfebern ingår inte förnuft. Det finns bara kramp och otillräcklighet och självrannsakan. Insikten om att man åtagit sig något som man inte går i land med.

Jag förstår mig inte på människor som måste ta till konstlade spänningar och droger för att få lite "kick" på livet.

För mig räcker det så bra ändå. Ständiga rampfebrar gör att det aldrig blir tråkigt.

Rampfebrar måste till större delen bestå av våldsam egocentricitet. Av det här följer att jag älskar oväntade besök, oväntade möten, oväntade resor, oväntade telefonsamtal. Det inte förberedda. Det som händer utan att man först hunnit räkna ut, glädja sig, gruva sig. Det är det bästa livet kan ge mig. Annars är det ju ständigt dessa förväntningar och denna ängslan.

Rampfebrar inför egna resor och hemkomster ska jag inte tala om den här gången. Men jag får resfeber av att åka till Bålsta eller Södertälje. (Om det nu inte är så att jag åker den trippen varje dag.)

Gud vet, om jag inte har rampfeber varje ny morgon när jag vaknar.

Rampfeber för livet. Och att jag aldrig vänjer mig.

Kerstin Thorvall