När det som var suspekt plötsligt blir sunt förnuft
Den som förnekar åsiktskorridoren får svårt att förklara de tvära svängarna.
Överenskommelsen om flyktingpolitiken innehåller egentligen inga dramatiska, oväntade förslag. Den är ett försök till pragmatiskt hanterande, inte ideologiskt markerande. Men den berör ett ämne som blivit särskilt känsligt. Ämnet har att göra med liv och död, med västerlandets skam över sin ekonomiska och kulturella framgång och med extremgrupper till höger och vänster, som vill polarisera och mobilisera.
På så sätt är överenskommelsen märklig. Ståndpunkter som för bara någon månad sedan ansågs ligga nära gränsen för det anständiga, finns nu i den mitt som sex partier har enats om. Ansatsen är tydlig: strömmen av flyktingar måste fås att avta. Det går inte att fortsätta så här särskilt länge till.
Det är nästan magiskt och mycket svenskt. Plötsligt viker korridoren av. Det som var suspekt att säga för någon månad sedan, är plötsligt sunt förnuft i åsiktskorridorens mitt.
Skiftet föregås inte av någon fri, frejdig och öppen debatt. I offentligheten pågår snarare arbetet med att hålla ned, brännmärka och förtränga in i det sista. Det är under ytan förberedelsen sker. Där växer insikterna om vad som är ohållbart och orealistiskt. Under ytan har ”öppna våra hjärtan” sedan länge skrivits av som naiv studentpolitik. Men ingen vill ensam spräcka fasaden.
Bit för bit rivs i stället hela huset bakom fasaden, som får stå kvar. Så kommer det avgörande ögonblicket. På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat. Politiker, journalister, alla, följer med.
Nu är det den här korridoren som gäller.
De flesta svenskar kan den här processen. Vi har varit med om den på arbetsplatser, i föreningar och bland vänner. I stora frågor och små.
Vi anar när åsiktskorridoren är på väg att svänga. Vi gör oss redo, för vi vet att det sker plötsligt. Man vill inte fortsätta åt fel håll, rakt in i väggen.
För oss infödda svenskar är processen i någon mening öppen, för vi har lärt oss att förskjutningar sker i det fördolda. Vi kan delta i spelet bakom fasaden. Men för att tala integration: Hur i all världen förklarar man Sverige för en nyinflyttad?