Jag är inte polis, men…
Jag vill inte. Jag önskar att det hade räckt med alla år, alla vittnesmål, alla historieböcker. Jag vill skriva en kolumn om något vackert, men det går nazister på våra gator.
Det är civilsamhällets ansvar att envetet tala om den växande fascismen. Det är vårt ansvar att förhindra att rasismen normaliseras genom att peka ut den varhelst den visar sitt ansikte. Dålig stämning i lunchrummen, på släktmiddagarna och i det offentliga rummet är ett billigt pris att betala i jämförelse med konsekvenserna av att vi inte vågar säga ifrån. Var och en av oss har en skyldighet som medmänniska att ta ställning. Därför måste jag tala med er om att Nordiska motståndsrörelsen genomförde en otillåten demonstration i söndags. Trots avsaknaden av tillstånd gjorde polisen inga försök att stoppa demonstrationen. Det kan tyckas abstrakt att säga att detta är ett hot mot demokratin – men det är just vad det är. Det offentliga rummet ockuperas och människors frihet inskränks. Mer och mer. Vi måste se den rörelsen.
Jag är inte polis, men jag frågar mig: Hur ska vi säkerställa att inte bara nazisterna i trygghet ska kunna genomföra en demonstration de inte fått lov till, utan även att medborgarna tryggt ska kunna leva sina liv utan hot från nazister? Vår frihet är hotad och därför vänder vi oss frågande till Polismyndigheten. Vi behöver er hjälp och vi behöver era svar. Varför uttalade ni att ni inte ingrep mot demonstrationen eftersom inget brott begicks, när ni sedan inledde en förundersökning gällande brott mot ordningslagen? Vi som tror på ett samhälle uppbyggt på kärlek och inte hat undrar vilka åtgärder ni tänker vidta för att nazisterna inte, genom våld eller hot om våld, ska få tvinga meningsmotståndare och minoriteter till tystnad.
Jag är inte partiledare, men jag frågar mig: Behöver vi ändra vår lagstiftning snarast för att liknande händelser inte ska inträffa? Vad är en lagstiftning gällande hets mot folkgrupp värd om den inte längre tillämpas, ens i en situation där nazister från en nazistisk organisation, med nazistiska flaggor, går på gatorna och skriker nazistiska slagord, i en demonstration som de inte fått lov till? Behöver vi ge Polismyndigheten mer resurser för att säkerställa att de kan genomföra sitt arbete på ett sätt som är värdigt en demokrati? Vi som tror på ett öppet samhälle undrar vilka åtgärder ni tänker vidta för att nazisternas (alldeles för krokiga och taktlösa) tåg inte återigen ska tvinga trafiken att stå stilla, medborgarna att akta sig och polisen att se på.
Jag är däremot en medborgare, en medmänniska och en del av civilsamhället och jag vet att sådana som du och jag måste stå upp för det vi tror på. Vi kan ställa oss frågande till myndigheterna och makthavarna men vi kan inte tro att någonting händer innan vi själva börjar agera. Och vi kan agera. Alla. Vi kan skaffa kunskap om rasistiska strukturer, upplysa om historien, orka vara pedagogiska i diskussioner och säga ifrån när det behövs av oss.
Vi ska börja med att granska det som känns allra svårast – oss själva. Vi måste sluta se mellan fingrarna på våra egna problematiska beteenden. Våga erkänna att du, precis som jag, också kan göra rasistiska saker även om du inte ”är en rasist”. Först när vi speglar oss i uppriktighet kan vi förändra oss till det bättre. Låt inte rädslan för att se dina brister hindra dig från att kunna bli den du vill vara och vara med och skapa det samhälle du vill leva i.
När vi rannsakat oss själva ska vi fylla varandra med mod och ta debatten runt middagsbordet, i kommentarsfältet, i krogkön och på varenda skolgård. Vi ska påminna varandra om att skynda, för det är snart är valår i Sverige. Och för en månad sedan körde högerextremister in med en bil i en antirasistisk motdemonstration i Charlottesville. Och den här veckan går det nazister på våra gator.
Aldrig är tiden vi låter hatet vinna över kärleken.
Aldrig är tiden vi låter rädslan ändra oss, förstöra oss, förgöra oss.
Aldrig är tiden vi slutar stå upp för det vi tror på.
Aldrig är tiden vi låter oss tystas av dom som vill kväva våra röster.
Aldrig är tiden vi accepterar att kvinnor våldtas i sina hem, på väg hem, i sina pojkvänners hem.
Aldrig är tiden vi slutar skrika ”inga rasister på våra gator”.
Aldrig är tiden vi ställer oss i ledet för att inte utsättas själva.
Aldrig är tiden vi blundar för dom som har det svårt.
Aldrig är tiden vi slutar kämpa för frihet.
Aldrig är tiden vi ger upp.