Den röda ”hajfenan” avslöjar – vi går mot klimatkollapsen
En delvis röd ”hajfena” i FN:s nya klimatrapport är avslöjande.
Den skjuter upp där den minst av allt borde göra det.
Den visar den skrämmande skillnaden mellan ländernas planer – och hur mycket utsläppen egentligen skulle behöva minska.
En av 70-talets stora bästsäljande romaner var ”Den långa flykten”.
Det är en modern fabel: Den handlar om kaniner (men med mänskliga intellektuella förmågor) som flyr för att deras koloni blir skövlad och förstörd när det ska byggas ett nytt bostadskomplex.
Kaninerna kommer under sin flykt till en annan koloni, befolkad av kaniner som är lite större, lite renare och mer sofistikerade än den flyende skaran luggslitna kaniner.
I den nya kolonin råder en annan nivå av förfining, man har till och med haft möjlighet att utveckla konst och poesi eftersom man inte behöver ödsla tid på att kämpa för sin överlevnad – här har man fri tillgång på mat eftersom bonden i närheten lägger ut stora mängder grönsaker på fälten. Nykomlingarna noterar dock att den nya kolonin trots detta är dåligt befolkad – många hålor gapar tomma.
Det visar sig nämligen att bonden inte bara ger – han snarar en och annan kanin när han känner för det. Det som ser ut som en välmående koloni är egentligen en kaninodling som skördas.
Detta faustiska avtal sätter sin prägel på kolonin: Nykomlingarna noterar att så fort de ställer en fråga med ”var?”, ”hur?” eller ”varför?” blir de omedelbart avbrutna av de till det yttre välmående invånarna.
Det finns saker som absolut inte får beröras, frågor som absolut inte får ställas.
Jag kommer att tänka på boken när jag läser den nya FN-rapport, där man gått igenom alla världens länders klimatplaner, för att se hur världen ligger till i det globala klimatarbetet.
De otillräckliga åtagandena att begränsa klimatförändringarna, sticker upp som en delvis röd ”hajfena” i diagrammen – när utsläppen egentligen skulle behöva sjunka dramatiskt.
Globalt sett måste utsläppen av växthusgaser minska med 43 procent till 2030, jämfört med 2019 års nivåer, och 60 procent till 2035. För att nå dit, står det i rapporten, krävs en utfasning av fossila bränslen – en fras flera länder helt vänder sig emot.
Att döma av åtagandena kommer världen att pumpa ut cirka 22 miljarder ton mer koldioxid år 2030 än vad som krävs för att klara 1,5 grader. Det som måste bort är lika mycket som de sammanlagda utsläppen från de fem största förorenarna i dag: Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan.
Det är lätt att konstatera att vi inte är i närheten av att nå dit.
Efter rapportsläppet följde det numera sedvanliga kopplet av förmanande varningsord.
Ani Dasgupta, chef för World Resources Institutes tankesmedja, menade att rapportens intetsägande ton dolde ett katastrofalt misslyckande.
Koldioxidutsläppen ökar ju fortfarande. De rika ländernas brister i de finansiella åtagandena, beskrev han som ”brottsligt” dålig.
FN:s generalsekreterare Antonio Guterres menade att klimatarbetet är på väg att spinna fullständigt utom kontroll.
Men det är sådana saker han säger numera: ”En motorväg mot klimathelvetet” hette det förra våren, ”ett kollektivt självmord” varnade han för i juli 2022. ”Klimatkollapsen har börjat”, sa han för bara några dagar sen.
Men vem orkar bry sig om FN-chefens allt kraftfullare uttryck? Runt omkring oss pågår livet som vanligt.
Bonden har lagt ut mat på fälten. Har vi någonsin varit så välmående? Vi kan ägna oss åt konst och poesi.
Men det blir allt svårare att värja oss från frågorna om ”var?”, ”hur?” och ”varför?”.
Här får du senaste nytt om klimatet – varje dag
