Plötsligt passar det vänstern att bomba
Vänsterns förändrade inställning till krigshandlingar är imponerande.
Att USA störtade en galen diktator som dödade den egna befolkningen var fel i Irak, inte heller var det bra att de gick in i Afghanistan och bekämpade talibanernas religiösa diktatur.
Men när det gäller Gaddafi så kräver den nyfödda bombvänstern att de tidigare så förhatliga USA och Nato ska bomba diktatorns regeringstrupper sönder och samman.
Detta folkuppror anses uppenbart mer ädelt än irakiernas och afghanernas längtan efter demokrati, och det jublades högt när väst skickade stridsflyg för att slå ut Gaddafis styrkor.
Att flygbombningar nästan alltid dödar oskyldiga civila, som antingen råkar vara på fel plats eller dör när stridande gömmer sig bland dem, verkar fullständigt ha glömts bort i den krigshetsande glädjeyran. När civila dödas i Afghanistan av dessa skäl används de som argument för att ISAF ska ut i landet. I Libyen verkar ingen ens ha tänkt på att det kan inträffa.
Flyginsatser lyckades inte heller förhindra massakrerna på Balkan, däremot är flyg ett sätt för omvärlden att ingripa utan att riskera att de egna soldaterna dödas, vilket kan skada opinionen i hemländerna.
Men vänstern kräver ändå att Sverige ska skicka Jas-plan till Libyen. Om vi nu har skaffat dessa Jas-plan, vad kan vara bättre att använda dem till än att skydda och stödja en arabisk revolution för demokrati och social rättvisa?, skriver författaren Andreas Malm.
Andra debattörer undrar otåligt varför Sverige inte redan har skickat dem.
Men de svenska Jas-planen kommer enligt uppgift inte att delta i ”fas ett” som går ut på att bomba sönder Gaddafis armé, de har förmodligen inte den kapaciteten. Däremot kommer de att användas till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen. Att delta är viktigt, inte enbart för att Sverige ska hjälpa världssamfundet, men också för att Saab ska få lättare att sälja Jas-plan. Att de använts i strid är ett tungt försäljningsargument och kan ge försvarsindustrin ett lyft.
Det är vettigt att vänstern inser att krigshandlingar kan vara ett nödvändigt ont, men de romantiska utläggningarna om ädel kamp är naiva.
Krig är kaotiskt, skitigt och blodigt, ingenting är svart eller vitt och det finns bakomliggande skäl till allt. Självklart borde Gaddafi störtas och Sverige hjälpa till, men demokrati kan ha ett högt pris. Är verkligen vänstern redo att betala det?