Måste omslagsflickorna alltid vara blåögda?
Under en tid drev jag en av Sveriges mest lästa bloggar. Samtidigt fanns en trend bland damtidningar med målgruppen ”unga tjejer” att använda sig av bloggerskor på omslagen. Bloggerskor hade stora dedikerade följen, vilket genererade stort intresse hos läsarna och troligen högre intäkter. Trots att vissa av dem var dåliga förebilder som matade unga tjejer med dåliga ideal och vanor fick de pryda tidningarna som våra ungdomar sedan skulle köpa.
Jag funderade ofta över varför de alltid ville ha med mig i tidningen, men aldrig på omslagen? Jag stod ju för bra saker, jag var, enligt dem, en bra förebild. Kanske var jag inte snygg nog? Eller kanske inte känd nog? Jag övertygade mig själv att jag inte var stor nog i sammanhanget och bestämde mig för att en dag pryda omslagen, när jag blev känd nog.
Vi står i kassakön på Ica. Jag och min bror, 14 år var jag. Jag minns hur jag sveper med blicken över tidningsståndet. Hur jag skrattar för mig själv men vägrar släppa blicken från tidningen:
”Kolla in den tidningen, jag skulle aldrig platsa på ett omslag, aldrig.”
”Varför?”
”Det finns ingen chans, alla ser ju likadana ut, kolla på dem. Ljusa, långa, smala och vackra, de skulle aldrig ha någon som mig, du hittar inte någon med lite mörkare drag, man har en annan syn på vad som är vackert här.”
Flera år senare kom det, mejlet där det stod att jag skulle få pryda omslaget på just den tidning jag kollat på med bitter blick som 14-åring. Lyckan i mig gick inte att beskriva, det kändes som ett kvitto på att min förhastade slutsats i kassakön var just det, förhastad. Vi plåtar, jag får höra gång på gång hur vackra bilderna blir, och frågar, bara för säkerhets skull, vilken bild de tänkt till omslaget. De svarar att de plåtade med ”förhoppningen” om ett omslag men att de inte kunde garantera något. Den meningen skulle jag få höra många gånger framöver.
Det blev fem sidors reportage i tidningen, men inget omslag. Inget jag funderade över då, men efter att ha hamnat i den situationen flera gånger började jag bli fundersam. Gemene man visste nu vem jag var tack vare ”Melodifestivalen” och det fanns ett tydligt intresse från både läsarna och själva tidningen att ha med mig, så vad var då problemet? Varför var jag intressant nog för att vara med i tidningen, men inte intressant nog för att pryda den? Kunde det ha något med mitt utseende att göra? Hade 14-åriga Gina rätt?
Jag ringer min agent och ber honom meddela att jag inte kommer vara med i någon damtidning om jag inte garanterat får ett omslag, detta för att bryta mönstret, bryta idealet, i principernas anda skulle jag kräva en förändring. Tjejer runt om i Sverige skulle se att det inte alls bara fanns ett ideal, att det fanns olika definitioner på vad som är vackert, att man inte måste se ut på ett visst sätt. Andra 14-åriga Ginor runt om i landet skulle känna att de också kunde vara där bland allt blont och blåögt. En tidning antar erbjudandet och vi plåtar för omslag. Det kändes bra, nu kunde jag släppa det, 14-åriga Gina hade fel.
Två månader passerar tills jag får ett mejl om att tidningen kommit ut i butik. Med raska steg tar jag mig till närmaste affär. Jag går bestämt mot tidningsståndet med en liten nervös känsla av förväntan i magen. Där står den, damtidningen där man hittar en intervju med mig i tidningen, och en vacker ljushårig blåögd tjej på omslaget.
Himmel
”The dark knight rises”. Bästa filmen jag sett på länge. Älskar att den blir mörkare och mörkare för varje sekvens, och att kvinnorna läggs fram som starka individer, på både den goda och onda sidan.
Helvete
All denna OS-hype. Det är för mycket att hålla koll på och jag vill inte att någon ska bli ledsen och förlora. Jag är inte gjord för att kolla på OS.