Nu är det dags att sluta ligga med kulturmannen
Det har skrivits en del om Kulturmannen på sistone, så att även folk utanför Riche, Dramaten och KB kan känna igen sig. Och även om det råder delade meningar om hans tillstånd i dessa tider verkar alla rörande ense om att han faktiskt förtjänar att dö ut. Alltså inte själva människan, men beteendet. Det överbetalda, frihetskrävande mervärdeskomplexet och den tröttsamma genikulten där omkring.
I helgen gav jag mig ut för att studera honom och på en fest bland både kulturelit och mediemys hittade jag ett prima exemplar. Han var framgångsrik, han var konstnär, han hade en härlig hatt. När andra var ytligt stiliga var han det inte. När ingen frågat berättade han ovilligt allt om sitt kärva liv. Han såg in i tjejers ögon och på lämpliga ställen kom han inte ihåg var dom träffats, vad hette du sa du? Och givetvis, i en trång cirkel runt honom, de yngre förmågorna som citerade honom när han citerade sig själv och inget hellre ville än att en dag bli likadana.
Studien gick ut på hur vi ska lyckas stoppa det här tröttsamma tramset för att få lite roligare kultur i framtiden, så jag hade verkligen tur. Min syster berättade att just den här beteendebäraren sagt i nån random radiointervju att allt han åstadkommit har han ”gjort för att få ligga”. Vi får anta att det obegripligt nog har fungerat. Så tänk då om detta dunderfånigt basala gäller även resten? Får det vara så lätt?
För om liggeriet – kanske rent av nån sorts evolutionsstrategisk avlingsplan av Picasso själv – är det incitament som triggar beteendet, och om det hittills funkat, uppmuntrats och dessutom betalat sig, så finns det bara en sak att göra. Det måste genast sluta liggas med kulturmannen. Diktböcker ska returneras, sms obesvaras och det gamla rödvinsglaset stå kvar odrucket. Det måste därtill sluta ses upp till honom i ring, sluta härmas, sluta dunkas rygg och sluta köpas biljetter. Alltså för kulturmannens egen skull. Inget. Mer. Himla. Uppmuntrande.
Just när vi konstaterat detta solklara svajade hatten på festen fram till min syster som han aldrig träffat och meddelade sårat och glansögt att hon såg lite sur ut, varför? Min syster log lugnt och svarade för resten av mänskligheten: ”Det får räcka nu, Kulturmannen. Det får faktiskt räcka nu”.