Spara bort mina tabletter - men inte mina promenader

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I sjukdomens och ålderdomens skugga lever jag ett på en gång omväxlande och enahanda liv. Att ha nerverna, som mormor uttryckte det, har alltid varit något man skulle tala tyst om. Ända sedan Jesus drev onda andar ut ur besatta människor är det stigmatiserande att ha något åt nerverna och i läkarhierarkin hittar man psykiatern på jumboplatsen längst ner medan hjärtkirurgen ligger och prålar i toppen. Jag minns min stackars mamma när min pappa fick ett av sina återkommande skov av manodepressivitet och måste hämtas med tvångströja och två vårdare.

Detta var något hon aldrig kunde diskutera med vänner om. Och till sina föräldrar där uppe i norr hittade hon på en svår återkommande magsjukdom som med jämna mellanrum krävde sjukhusvård.

Min egen sjukdom ligger i nederkanten av möjliga psykiska problem. Jag pendlar mellan panikångest och depression. Det kommer väl ur samma påse men ser mycket olika ut. Panikångesten kan vara fruktansvärd men mitt i den kan man ändå sätta sig och skriva, gå på kurs i kroki, kort sagt vara levande. Men den andra varianten är det precis tvärtom. Jag blir tung och astrött och vill bara gå och lägga mig. Något konstnärligt skapande är det inte tal om.

Det är jäms med att jag kommer upp, slarvduschar innan jag håglöst knaprar på den för stora smörgåsen. Som vi alla vet finns det en stor och lönsam medicingrupp, de antidepressiva. Det är bara att sätta igång med medicineringen. Jag har försökt att se, jag visades tillhöra den mycket lilla grupp som får biverkan av dessa preparat, något som heter urinstämma och betyder att man inte kan kissa.

Vissa olyckssystrar kan av samma preparat få en låsning som hindrar dem från att få orgasm.

Runt omkring mig finns annars fnittriga flickor som klarat inledningsskedets illamående och oro, men sen övergått till att bli glada, sociala människor.

Medicinerna har också sänkt kvoten av självmord. Det har visat sig att depression har blivit en folksjukdom, samtidigt som SSRI-preparaten kommit att bli en storsäljare.

Men den 12 april detta år påstår en rubrik i DN att motion är bästa medicinen. Det högg till i mig. Någon i min psykiatriska närhet hade kommit på det för ett bra tag sen och till den ändan ordinerat mig stödpromenad tre gånger i veckan mellan 17-18.

Min värsta ångest. Ett genialiskt grepp. Det pågick i flera månader. Jag blev det friskaste jag kunde bli. Det var som ett mirakel.

Den återkommande ångestpeaken mellan klockan arton och tjugo motionerades bort.

Sen kunde jag ta fram den ICA-köpta strömmingslådan eller den vegetariska couscousrätten från det utomordentliga vegetariska kaféet Cosmic på hörnet.

Hur som helst; dessa promenader höll både ångest och depression borta. Kort sagt, de gav stadga åt mitt inre kaotiska liv.

Denna ordning höll i sig ett bra tag och blev min trygghet och något lyckligt att se fram emot.

I den situation jag befinner mig med fryspackade lunchtallrikar, microvärmda och aldrig goda och sällan ens mättande, så var dessa promenader plus andra inhopp från vänner de dagar som var promenadtomma, det som höll mig uppe. Jag fick också ork till att köra ett eget motionsprogram efter frukost, det med 20 minuters motionscykling i det inre rummet och ett 20-minuters pass salsadans vid ribbstolen.

Jag kände hur jag kände mig starkare och gladare och fick mera ork till mitt skrivande.

Men plötsligt en söndagskväll, jag hade ett par vänner på besök, så ringde telefonen. Jag lyfte luren, jag lät glad och ung när jag svarade. Nästa minut grät jag som ett barn.

En skadeglad flickröst lät meddela att mina promenader av kostnadsskäl skulle dras ner till en kväll i veckan.

Mina vänner satt rakt upp i soffan när jag grät som en otröstlig fyraåring. Jag vet inte om de förstod. Friskt folk kanske inte självklart förstår att det kan vara så livsavgörande med några få promenader i veckan.

Kerstin Thorvall , kolumnister@aftonbladet.se