Är näringslivets toppar verkligen så här korkade?
Ett tecken på att allt är på väg att gå åt helvete är reklamens idiotisering. När reklamen blir tillräckligt infantil har vi nått ett stadium i vårt samhälles inbilskhet där vi inte ser något annat än våra uppblåsta jag.
Vad som helst kan ske utanför oss, folkmord i Ukraina, svält i Jemen, företag som är så löjligt övervärderade att bara en rörelse återstår – rakt ner i källaren.
Den gamla förtalade reklamen med nakna kvinnobröst som sålde solkräm eller glamorösa flygkaptener som bjöd på cigaretter var i alla avseenden hederlig. Ingen låtsades att det handlade om något annat än att kränga produkter och sex är ett effektivt försäljningsargument.
Jag öppnar Dagens Industri för att läsa om Swedbanks affärer med ryska gangsters och får ett reklamblad på glansigt papper i knät. Det heter Bucket List vilket är ett amerikanskt uttryck för saker man ska göra innan man dör.
Svenska Dagbladet har ett nästan lika löjligt reklamblad som heter Perfect Guide. Bara nästan lika löjligt eftersom det är professionellare gjort.
Varför titlar på engelska? Reklamarna/journalisterna – det är oklart vem som är vad – tror att det är tufft att leka amerikan.
Nej förresten, de använder amerikanska ord och uttryck eftersom de inte kan svenska.
Jag läser Bucket List och upptäcker att när oförmågan parar sig med högfärden uppstår en komik som tragiskt nog inte är rolig. Således rapporterar Bucket List att det på Östermalm i Stockholm finns en butik med noggrant handplockade kläder. Växer de på träd?
En bilhandlare erbjuder ett handplockat urval av sportbilar. Växer de som jordgubbar? Var det inte tungt att plocka upp dem?
Bilhandlaren erbjuder ett unikt universum.
Ett modemärke har tagit fram ett unikt och tilltalande koncept för män som lever en aktiv livsstil med ett sofistikerat yttre.
Den eftertänksamme läsaren inser att det verkligt unika är att inte vara unik ty i Bucket List är nästan allt unikt: vin som serveras ur både unika och sällsynta flaskor, ett thailändskt julbord som är ett unikt koncept, en hudvårdare som korrigerar asymmetriska läppar och som anpassar sig till varje unik individ, en skönhetsklinik som erbjuder en unik upplevelse och en åderbråckskirurg som har ett unikt avtal med Region Stockholm!
När inte denna debila produkt tjatar om unika saker idisslar den ”upplevelser”. En medioker hamburgerkedja påstås erbjuda en gastronomisk upplevelse, en annan ger gastronomisk upplevelse som saknar motstycke, en tredje restaurang har visionen att erbjuda en helhetsupplevelse medan ytterligare en hamburgerkedja ger dig en helhetsupplevelse direkt när du kliver innanför dörrarna.
En frisör rapporteras lägga sin själ i varje projekt för att kunden ska få en, just det – helhetsupplevelse.
Ett hotell erbjuder en unik upplevelse med skratt och njutning och dessutom en behandlingsupplevelse.
Man blir nästan lite misstänksam. Får man alltså ingen helhetsupplevelse? Och inget unikt?
Mysko.
Kanske är redaktörerna för Bucket List mer sofistikerade än läsaren förstår. Kanske finns dolda budskap i babblet: för guds skull, undvik det här hotellet.
Jag bara skojar. Bucket List är precis så enfaldig som den verkar. Och det är oroande. Denna produkt vänder sig till svenska företagare och bland dem eliten i näringslivet, personer som bestämmer över allas våra liv.
Budskapet till dem är: Du måste absolut äta flottiga hamburgare annars har du inte levt livet fullt ut.
Detta läses av cheferna för Volvo, Electrolux, Bofors, Alfa Laval, Ericsson, Södra Skogsägarna, LKAB och Hägglunds i Örnsköldsvik!
Är de inte smartare än så här? Drömmer de dessa skitdrömmar? Speglar denna tanketomhet och språkliga misär publiken Bucket List vänder sig till?
Gamle Per Ahlmark, liberalen som åt kommunister i stället för hamburgare, skrev en gång att han kände ett järnband över bröstet när han återkom till Sverige från utlandet.
Plötsligt förstår jag precis vad han menade.