Wienerbröd, gemyt och - onda danskar?
För mig är Danmark fortfarande det där landet med wienerbröd till frukost.
Med röda korvar, sommarsol genom Tuborgflaskor och gemyt på så bred skånska att den nästan är mer obegriplig än den i Malmö.
Ja, och så de omöjliga räkneorden. Sånt är jobbigt för svenskar, vars sinnesro hänger på att debet och kredit balanserar. Man är aldrig riktigt säker på vad man är skyldig. Kanske har man inte gjort rätt för sig när man går från kiosken.
Mitt starkaste minne från Danmark är väl en sådär 25 år gammalt. Jag var kanske åtta bast. Det skulle bilas genom Kongeriget. Legoland, Skagen, hela köret. Men det jag minns är en kro. Det var säkert ett härligt ställe. Ni vet typen. Halmtak. Klätterrosor. En sådan där kåk som någon IT-kille köper förr eller senare, för att kunna visa upp sitt nya harmoniska liv i Sköna Hem:
"Vi fick slå ut en vägg för att få rymd och ljus i köket. Bjälklaget fick förstärkas för att orka med vår två-tons gasspis. Men det var det värt. Här brukar vi sitta på sommarkvällarna och diskutera form och färg."
Typ.
Men av huset minns jag inget heller.
Det jag minns är kroägarna. Eller mer precist. Det jag minns är att de var tjocka. Jättetjocka. Otroligt tjocka. Tjocka sådär så att det var veck på
armarna. Och så minns jag att frun i huset stod och rörde i en stor kastrull med något kalopsartat. Jag minns särskilt att hon hade en cigarr i mungipan, med en elegant pelare av aska ytterst.
Cigarren satt där den satt, även när hon lutade sin tunga överkropp över grytan för att smaka av köttstuvningen.
Sånt imponerar på åtta-åringar. Professionell tjockhet. Tanter som röker cigarr.
Kanske är det därför jag har lite svårt att hänga med i danskskräcken. Ni vet den där som handlar om att danskarna är onda. Ett folk som skiter i brunfärgade. Som inte ens tar intryck när Lars Leijonborg nedstiger i dansk tv och ger dem en chans att bättra sig.
Det är lätt att ogilla Pia Kjærsgaard, men jag undrar om det är värt besväret. Det känns lite överspänt, alltihop.
När Mona Sahlin var i tv och knackade danskar senast kunde jag i varje fall inte koncentrera mig. Varken Mona eller Pia fångade mitt intresse.
Det enda som väckte mig var ett par sekunders klipp av Mona som gick. Då tyckte jag att jag såg något spännande: Mona Sahlin är, i likhet med kamelen, passgångare. När hon sätter fram höger ben svänger hon inte fram vänster arm, utan höger arm.
Det kan ha varit kameravinkeln. Kanske en synvilla. Men passgång är en kul grej. Pröva själva.
Och minnen är konstiga. Om någon om 25 år frågar mig om vad jag minns från den stora danskskräcken 2002, kommer jag nog att svara: "Att Mona Sahlin var passgångare."