Det är vår plikt att bygga om köket - annars ger vi upp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-13
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
M
in första tanke: Detta händer inte. Min andra tanke: Nu kommer vi inte att kunna bygga om köket. Min tredje tanke: I helvete heller att nån jävla medeltida skäggapa med dasspapper runt skallen ska bestämma i vårt kök.
Det är ofrånkomligt att reagera både privat och primitivt när man tvingas bevittna de mest fasansfulla scener som någonsin fångats av en kamera utanför Hollywood.
Jag satt som förlamad framför tv:n och växlade mellan TV 4, SVT, CNN och BBC. Ögonen flödade över. Hjärnan kokade. Och plomberna höll på att spricka, så mycket fick man bita ihop för att inte skrika rakt ut. Särskilt när den där provocerande snutten med glädjescener från Västbanken vevades om och om igen.
Vart man än zappade dök hon upp: kvinnan som i extas darrade av lycka över den framgångsrika terrorattacken.
Det var hon, det var dansande glada barn och några uppsluppna killar med automatvapen. Det var en liten sekvens, men jag fruktar att dess genomslagskraft är miljonfalt större. Så ser nämligen alla araber ut i dag; åtminstone i de amerikanska tv-tittarnas ögon.
Varför visades den filmen? Vem hade producerat den? Islamistisk propagandamaskin eller autentisk nyhetsskildring? Varför visades den så ofta i CNN? För att den rättfärdigar vedergällning till varje pris? Jag hatar den lilla filmen.
Tillbaka hem. Klockan är tre och jag försöker somna, utmattad av den ändlösa rysaren. Varje gång jag är nära sömnen dyker han upp: en kille i ljusa byxor som står fastklamrad i ett fönster flera hundra meter över marken. Det ser ut som om han tittar rakt in i kameran. Vad han tänker då vill jag aldrig någonsin tänka.
Resten av natten: privata omständigheter trängs med tankar om frihet, demokrati och rätt. I gryningen slocknar jag. Då vet jag följande: Vi måste fortsätta. Vi måste bygga om köket. Att inte bygga om köket är att ge upp. Vi måste göra det vi gör.
Vi måste dessutom göra det utan att själva bli talibaner, utan att kräva öga för öga & tand för tand, utan att bli fanatiska, utan att vråla på hämnd.
Det är vår plikt mot våra barn och mänskligheten att fortsätta leva så normalt som möjligt. Därför bygger vi om köket. Vi håller varann i hand och håller samtidigt tummarna.
Vad annat kan vi göra? Be? Till vem? Gud? Varför? Gud har redan fått för stort utrymme i det här dramat. God has left the building. Vi är ensamma nu.