Jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Pernilla Wahlgren har äntligen fått tillbaka sin rosa dator från reparation. Malin Wollin ammar väldigt mycket. Linda Skugge har anställt en tonåring i sitt företag och är väldigt nöjd med sina Acne-jeans.

Allt är sig likt i mediemorsebloggvärlden med andra ord. Ännu en dag av endast livspyssel. Fan vad bra ni har det tjejer.

Fan vad bra vi har det. Och jag tänker på något Lukas Moodysson sa en gång i en intervju med Stina Lundberg. De pratade om vad som gjort honom till den han är, och Moodysson nämnde något om tur och Stina såg förvånad ut.

Tur? Är det tur som hade gjort regissören till den han är?

Vi är ju vana att människan skryter om sin skicklighet att förvalta sitt öde, anta utmaningar och använda sitt driv. Moodysson svarade något i stil med att hur skulle han annars förklara att just han kan äta sig mätt på lunchen i dag medan andra människor på jordklotet inte kan det. Skicklighet?

Det är bland det finaste jag hört en person säga någon gång. Det rymmer för mig en respekt för det sköra lotteri som skiljer oss människor åt, på jorden (om man nu inte tror att människan väljer vart hon ska födas men det tror inte jag för vem skulle i så fall välja Gaza just nu?).

Vi har visserligen vår beskärda del av vedermödor här i Sverige också, av både mord, sjukdomar och våld.

Men ändå. Överlag så har vi det bra. Du har det bra och jag har det bra.

Jag tänker på det nu när Gaza flimrar förbi på ännu en nyhetssändning. Rädda, skadade eller döda barn. Frustrerade och oroliga anhöriga.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag slipper vara papporna som med förvridna ansikten bär in sina blodiga barn på akuten.

Jag har sådan jävla tur som inte har mitt öde vilandes i kostymklädda mäns händer som i sin tur har fingret på knappen.

Tack för att jag fick åka skridskor i lugn och ro med min dotter på isen häromdagen. Tack för att jag kan lägga dem i sängen i kväll och inte oroa mig för om huset står kvar i morgon. Tack för att jag får äta när jag vill och tillåts noja över min feta röv i fred.

Tack för att jag kan lämna mina barn på dagis varje morgon när jag ska jobba i stället för att binda dem vid sängarna i ett smutsigt skjul någonstans i världen. Tack för att mina barn sluppit se mig bli våldtagen i krig.

Tack som fan för att jag kan tjafsa om oväsentligheter och räkningar med min man. Tack för att jag slipper sitta i en bananbåt eller bak i en lastbil ihop med trettio, fyrtio eller femtio andra människor som drömmer om ett bättre liv.

Tack för att jag slipper bära ett barn på ryggen medan jag flyr över kalla berg. Tack för att jag slipper suga av en gubbe för att få tillbaka mitt pass. Tack för att jag kan äta min lunch i dag.

I morgon kanske jag förbannar min otur eller lever en sorg.

Tur är en tunn spindelväv, en skör pappvägg mellan mig och någon annan, här som där.

Tur är också mitt straff. Tur är vårt straff för vår fred och frihet.