Jobbar med det de har - en runsten eller kvarn
Jag gillar hembygdsföreningar. Det är något outsägligt tappert över sådana. Inströmmande medlemsansökningar är antagligen sällan ett problem. Ändå släpar de sig fram, sammanbitet kontaktsökande, månad för månad. Ofta tack vare en "eldsjäl".
Mitt förhållande till "eldsjälar" är mer komplicerat, men det är en annan historia.
Hembygdsföreningar, alltså. Det storslagna i deras verksamhet ligger i det lilla. En hembygdsförening har trots allt en begränsad palett. Den kan inte byta ut sin avdelade hembygd mot en annan, mer spektakulär, utan att förfela hela tanken. Man får jobba med det man har fått. En runsten. En nedbrunnen kvarn. Ett gruvhål. Oavsett hur skral given är, gäller det att ha pokerfejs och ge sken av att man råkar bo i en sjusärdeles rafflande trakt. En del av världen som kan mäta sig med de bästa vad gäller skönhet, historiska ödesögonblick och pittoreska traditioner.
I nästan alla fall är det förstås lögn. De flesta hembygder är tvärtom sövande alldagliga. Utbytbara mot vilken annan prosaisk svensk hembygd som helst, för alla utom ortens invånare.
För att ta ett exempel: Jag passerade genom Ronneby för ett par dagar sedan. Där finns en gammal fin brunnspark, som verkar ömt omvårdad. Men när man följer skyltarna mot parken åker man först igenom utkanten av Ronnebys centrum. Där slogs tydligen allt ned på femtio- och sextiotalen. Utstuderat fula tegelklossar med små, snåla fönster kom i stället. Sedan kör man på en upphöjd motorled över ett spårområde, rakt in i ett industriområde. Plåtlador med parkeringsplatser, stängsel, gasbehållare och smattrande företagsflaggor. Först därefter når man Brunnsparken.
Då har man redan tappat aptiten.
När man flyr från Ronneby kör man gatlopp mellan Jysks, Lidls och Ica Maxis oförskämt grälla jätteskyltar. Precis som i vilken amerikaniserad svensk småstad som helst.
Jag vill inte klämma åt Ronneby. Poängen är tvärtom att det är en typisk svensk hembygd. Det finns lite historia, en och annan konserverad miljö och i övrigt samma standardiserade fulhet, trista medelmåttighet och sömngångarartade vardag som överallt annars. Ronneby är utbytbart, liksom nästan alla hembygder.
Jag ser på nätet att det finns en hembygdsförening. Den verkar påfallande aktiv. Hatten av!