En skitgrop som jag ska ta mig ur
Jag kliver in hos min psykolog. Vi hälsar som om vi är vänner, ger varandra en varm och fast kram. Vi börjar med småpratet, som vanligt är jag ivrig att gå rakt på sak. Rakt på sak, allt ska alltid vara rakt på sak. Inga omvägar, inga halvdana intetsägande diskussioner, vi ska in på djupet. Gräva en grop i skiten, kravla oss igenom den, känna dess smak etsa sig fast i varenda del av vår kropp, och sen ta oss ut och se ljuset. Så ser jag på mitt liv ibland, som en skitgrop jag måste ta mig ur.
– Så Gina, varför är du rädd för att aldrig bli lycklig?
Jag ler lite, drar ett skämt, skrattar, men känner en viss sorg. Den ständiga oron försvinner inte. Den har bitit sig fast i mig, lagt sina klor om mina armar och vill inte släppa.
– Jag är orolig över vart mänskligheten är på väg.
För varje dag som går så känns det som att vi värderar saker mer och mer fel. Ytlighet har blivit en prioriterad faktor i vårt samhälle, och i den ytligheten ligger jag och plaskar precis som alla andra. Vi har materialismen vars makt är så stark att den förändrat vårt sociala liv. Genom datorer och mobiler behöver vi inte ens ses längre, allt kan ske på avstånd. Det är underligt hur en liten elektronisk mackapär nästan ersätter den mänskliga kontakten som fanns förr, hur påverkar det oss? Är det verkligen bra? Blir ett samhälle mer sympati- och empatilöst om man inte utsätter det för lika stor mänsklig kontakt?
Sen har vi perfektionskomplexet som lagt sig som en mörk hinna över vårt samhälle – perfekta kroppen, perfekta jobbet, perfekta hemmet, perfekta bilen, perfekta familjen. Det är ju en illusion, en illusion av något vi vill ska vara men som egentligen är ouppnåeligt. En fasad. Är inte det underligt, att vi alla strävar efter lycka i något som egentligen inte existerar? Vi jagar välbefinnande i mobiler, bilar och kläder, men det tar ju aldrig slut. Det materiella tar aldrig slut och perfektionen kan vi aldrig nå. Så om jag lever i en värld där det har blivit den nya normen, hur ska jag då bli lycklig?
Min psykolog kollar på mig med värme, det är dags att avsluta sessionen. Hon går mot mig, ger mig en kram och säger:
– Gina, du är en väldigt äkta människa, och väldigt självmedveten, var sann mot dig själv, vad blir du lycklig av?
Jag kollar henne i ögonen, ler och går ut. Hon har rätt, jag måste börja bli sann mot mig själv. Sen tar jag upp min Iphone 5 och börjar pilla och känner hur min oro smyger sig tillbaka…
Himmel
Att det finns hopp om medmänsklighet och empati. 21 oktober i Björns trädgård – Medborgarplatsen, Stockholm så finns ”Soppkök Stockholm”. Kom gärna och ta med kläder eller mat till de behövande!
Helvete
Dokumentären ”Bully” om mobbning. Den var så hemsk och tragisk och man blir arg, arg och besviken på att det fortfarande finns små barn som går rädda till skolan.