Han är borta och vi är alla syndabockar
Ja. Jag vet inte riktigt var man ska börja.
Men vet man någonsin det när man måste börja där något tagit slut.
Mycket har sagts, tänkts och skrivits den senaste veckan.
I chock. Ilska. Frustration. Saknad. Alla sorgens färger i en enda riktning.
Så kommer uttalandet från familjen där de skriver om sonen som inte orkade längre. Om den unga killen som inte var gjord för det maskineri han hamnade i.
”Han ville få frid”.
Tim ”Avicii” Bergling har fått frid nu.
Det är svårt att acceptera döden. Det är svårt att acceptera att någon är borta för att aldrig komma tillbaka och i affekt letar vi något att skylla på. Och de senaste dagarna har många letat svar där de inte alltid gått att hitta. I dåtid och spekulationer och en dokumentär som beskriver delar men inte allt.
Vi kommer aldrig att kunna veta allt.
Tim är borta och ingenting vi gör kan få honom tillbaka.
Vi måste stanna där. Låta den sorgen, den tragedin, vara sin egen och acceptera att ingenting vi gör kan vrida klockan tillbaka för honom.
Men det vi kan göra är att prata om de andra unga killarna som också försvinner för tidigt. Vi kan titta på det vi faktiskt vet.
Att i Sverige, precis som i andra höginkomstländer, är suicidtalen två till tre gånger högre bland män än bland kvinnor. Och om vi lever i ett samhälle där den psykiska ohälsan bland män är tabubelagd är vi alla syndabockar.
Det är den vi måste prata om, nu. Det är den vi behövt prata om hela tiden. Den psykiska ohälsan bland män och killar världen över.
För den den finns, överallt. Oavsett framgång, oavsett kollegor, oavsett kompisgäng och status och vad människor vill med närvaron i ens liv.
Den är vardaglig och den är ständig, men vi pratar inte om den.
Och hur ska vi kunna förstå någonting, som vi inte pratar om? Hur ska kompisgäng kunna ta ansvar, om det gäller något de inte lärt sig lyssna på? Hur ska män, unga som gamla, kunna söka hjälp om de aldrig fått utrymme att känna?
Vi måste ge det utrymmet nu.
Bakom Avicii fanns Tim och det finns många Tim där ute.
Och när värken från sorgen börjat domna i oss alla vill jag att vi landar här.
I att det finns fler, som kämpar. Med tankar om den stora meningen, med livet och lyckan. Som behöver få prata och bli lyssnade på.
Som känner att de inte orkar.
Tim är borta och det gör ont.
Men det finns ingen återvändo. Ingen enskild syndabock. Ingen som ensam bär skuld eller som ska göra det. Men det finns hjälp att få. Att ge. Axlar att luta sig mot och händer att hålla och organisationer att ringa. Det går att må bra och det går att ta sig ur.
Vi orkar mer, tillsammans.
För ska vi vara arga på någon, får vi vara arga på oss själva. För att det ska krävas något så svårt och oåterkalleligt för att börja prata.