Sverige är extremt – vad det än gäller
Jag har följt Nato-processen med både fasa och illvilja.
Med fasa, eftersom Sverige så lätt har visat sig kunna dra feta streck över rättigheter vi nyss såg som grundläggande. Dessutom är jag rädd på riktigt, att upptrappning av Östersjöområdet ska försämra det säkerhetspolitiska läget. Den nyvunna ”tryggheten” är förmodligen en chimär.
Men jag har också varit fylld av genuin skadeglädje, eftersom hyckleriet avslöjats på högsta nivå inför öppen ridå. Ingen kan längre påstå att Nato är besjälat av idéer som ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter”.
Så gammaldags såna ord börjar kännas, det är som att sätta tänderna i ett övergivet mariekex. Ett slags sentimentalt mellanrum.
Den globala nyliberalismen har gått in i en auktoritär fas. Det är ingen vacker syn.
Till det fasaväckande hör inte minst den svenska förmågan att bara kunna ha en åsikt i taget.
En stillsam konsensus kring alliansfriheten har förbytts i en dogmatisk tro på Nato som den enda vägens politik. Allt annat avfärdas som landsförräderi.
Vår utrikespolitik har inte varit självständig på åratal, men nu har vi även tystnat om kärnvapenspridningen.
Det är så mycket med oss och Nato som är opratat.
Ska vi behöva skicka ut våra värnpliktiga på vilka Nato-uppdrag som helst? Vad ska vi skära ner på för att finansiera medlemskapet och upprustningen? Ungmoderaternas förslag är att vi avskaffar 1 maj. Det säger så mycket om nutiden; militariseringen ska bekostas med en förhöjd intern konfliktnivå.
Det är en myt att Sverige är en mellanmjölksdiktatur, ”landet Lagom”. Vi är extrema, i vilken fråga det än gäller: avregleringarna, metoo, pandemin, yttrandefriheten, identitetspolitiken. Flyktingmottagandet, från den ena ytterligheten till den andra.
Rätt eller fel, bra eller dåligt – vi utmärker oss alltid.
Världens mest jämlika land blev i ett huj en nation med flest miljardärer per capita. Vi trodde oss vara immuna mot högerpopulister och nyssnazister, nu är det de som styr. Vi tyckte länge att det var nåt fult med svenska flaggan, i dag har alla partiledare nåt blågult på bröstet.
Nu står vi inför en mental militarisering som inte kommer likna nånting, eftersom vi som alltid ska vara bäst i klassen. Det välsignade Nato kommer att gnuggas och flåsas in på det mest vulgära och infantila sätt. Och medierna ställer upp på hjärnvaskningen, alltid lika väldresserade.
Hepp hepp!
Föreställ er Tyskland, Frankrike, Storbritannien, eller Norge och Danmark för den delen, i vår situation – de skulle haft debatt och rejäla ordskiften. De skulle aldrig gått med på bannbullan, att ”nu måste alla ta ett säkerhetspolitiskt ansvar”, så därför ska vi inte prata om vad Nato egentligen är och vad ett medlemskap faktiskt innebär.
Det är en vansinnig värld vi lever i, och Sverige har helt gett upp ambitionen att göra den vettigare.