Clarkson fick inte ta upp plats i deras offentlighet

Och det var inte måttligt. På sina håll verkade de ha hängt upp flaggspel på redaktionerna, köpt tårta för hela kaffekassan och sjungit Marseljäsens blodigaste verser. Här i Sverige. Allt för att fira att en tv-­kändis i ett motorprogram i England fått sparken.

Glädjen kunde förstås bottna i långtgående pacifism och en finstämd ­respekt för lagar och regler. ”Top ­gears” Jeremy Clarkson pucklade trots allt på en av sina producenter. Men de som skrev de triumferande texterna är jeppar som ­annars inte tvekar att hylla gangsterrappare och knarklangare, som känner sig ­befriade av det omstörtande i Markis de Sades sextortyr och gärna lägger ett gott ord för den väpnade revolutionen. Våld och dåligt om­döme får dem vanligen att spinna som katter.

Det kan inte vara det saken handlar om.

Att de inte gillade ”Top gear” kan man ju begripa. De flesta av oss ogillar det mesta som sänds i tv. Men denna besatta oförsonlighet? Mot ett motorprogram?

Vad handlar det här om? Varför innehöll mer än en svensk tidning denna ­jublande skadeglädje och snipigt rättrådiga belåtenhet över att BBC sparkar Jeremy Clarkson?

Jo, det ska jag tala om. Det är en fråga om äganderätt.

De här människorna ­betraktar offentligheten, ­inklusive tv:s motor­program, som sin egendom. Och som alla samvets­granna ägare är de angelägna om att vårda sina tillhörigheter. Deras offentlighet ska vara skinande, blank och ren. All smuts ska bort. All ohyra ­rökas ut. Därför detta jubel över Clarksons sorti. Hans skämt tog inte alltid hänsyn till den senaste kombinationen av queer-bokstäver. Han var grabbig. Han drev med klimathysterin.

Sådant ska helt enkelt inte få besudla offentligheten. Deras offentlighet. Det ska bort, bort, bort. En avvikande röst upprör dem, på samma sätt som en del folk, som anser sig äga ­luciatraditionen, kan uppröras av en mörkhyad ­Lucia.

Men nu är de belåtna, för nu har reningsbadet tvättat bort lorten.

”Top gear” hade börjat bli rätt tjatigt och det här var ett passande slut. Livet går ­vidare, repriserna finns kvar. Men de ideologiska puritanerna kommer snart att ­hitta en ny måltavla. För det enda som gör dem riktigt uppspelta är en utrensning.

Det är deras offentlighet. Den kan aldrig bli snäv nog.