Spaniens framtid: En auktoritär stat där yttrandefriheten viftas bort
Den 29 november 2013 postade den spanska lärarstudenten Cassandra Vera ett skämt på Twitter som inte föll den spanska staten i smaken.
Med hänvisning till mordet på Franco-diktaturens premiärminister Luis Carrero Blanco, som 1973 mördades av den baskiska separatiströrelsen ETA med en bomb som gjorde att hans bil flög 20 meter upp i luften, twittrade Cassandra Vera: ”ETA lanserade ett antifordon-program och rymdprogram på en och samma gång”.
Humor har, som bekant, mycket lokal färg; det man skrattar åt i ett land känns krystat i ett annat. Men när hon förra året fälldes i spansk federal domstol var det inte för den tveksamma verkshöjden på sin tweet, utan för att ha glorifierat terrorism och förödmjukat dess offer. Cassandra Vera dömdes till ett års villkorligt fängelsestraff och sju års yrkesförbud inom offentlig sektor, innan Spaniens Högsta domstol till slut friade henne.
Spanien är formellt en demokrati sedan 1978, men det är en fyrtioåring med klara hälsoproblem. De senaste åren har landets domstolar med hjälp av de så kallade munkavle-lagarna fällt en rad journalister, konstnärer, musiker samt en dockteater (!) för yttranden som ”stör den allmänna ordningen”. Lagen kriminaliserar bland annat bristande respekt för den spanska flaggan och spontana demonstrationer utanför myndighetsbyggnader. Tidningar är förbjudna att sprida bilder på poliser i tjänst utan polismaktens tillstånd. Enligt Amnesty International har dussintals spanjorer åtalats för bland annat förhärligande av terrorism, efter uttalanden liknande Cassandra Veras.
Men intresset för situationen i Spanien är svagt. Svenska medier håller sig med förtvivlat få nyhetsrapporter från landet som är svenskarnas främsta turistdestination efter fyllefärjan till Finland. Till Spanien åker vi för att bada, se på fotboll och spela golf. Aborträtten, demonstrationsfriheten och rätten att skämta om landets styrande skikt är ju fenomen som inskränks österut, i Polen och Ungern och så. I Spanien äter man tapas, njuter av livet och skjuter upp saker till morgondagen.
Det var först i höstas när den katalanska självständighetsomröstningen resulterade i handgripligheter som resten av Europa vaknade. Att EU tog den spanska regeringens parti var väntat, unionen är inte betjänt av regionala utbrytarförsök. När man inte heller fördömde polisövervåldet på civila runtom i Katalonien fick det spanska regeringspartiet Partido Popular precis det politiska budskap man behövde: Kör på.
Men i veckan kom en dom som kan bli kostsam i längden för den spanska staten.
En enig Europadomstol gick emot Spanien i ett fall där två katalaner dömts till femton månaders fängelse för ”förolämpning av monarkin” när de eldade upp ett foto av det spanska kungaparet 2007. Europadomstolen dömde Spanien för brott mot rätten till yttrandefrihet och beordrade den spanska staten att betala tillbaka böter och rättegångskostnader.
Jag har tillbringat flera år i Spanien och som journalist är det ibland svårt att andas. Spanjorerna har en imponerande vana att gå ut på gatorna när landets lagstiftare tafsar på demokratin, men journalister tvingas ofta till plågsam självcensur.
– Du borde skriva om det här, Juanita, ni har ju fri press i Sverige, hör jag då och då från spanska kollegor som känner sig bakbundna av både arbetsgivare och lagstiftare.
Problemet är att vare sig Sverige eller EU tycks särskilt intresserade av att se Spanien för vad det är på god väg att bli: En auktoritär stat där yttrandefriheten viftas bort som en lokal angelägenhet.
Enligt brittiska Democracy Index, som mäter 167 länders grad av demokrati, tappade Spanien förra året mark från 8.30 till 8.08 poäng, efter händelserna kring Kataloniens självständighetsomröstning. Under 8 poäng kategoriseras länder som ”ofullständig demokrati”, något Spanien riskerar 2018, enligt Democracy Index redaktör.