De svenska järnvägarna är en skam
Jag sitter på SJ:s morgontåg som ska ta mig till Linköping och skriver i mobilen. Det är teknikens under. Mobilen alltså, inte morgontåget.
Nyss skulle jag lägga ut en bild på sociala medier och skämta om att det är ett under att tåget går trots minusgrader. Då säger konduktören att det kommer att gå lite långsamt på grund av spårfel. Bara ett spår fungerar. Oklart varför. Kanske beror det på att det snöade i går.
Till förströelse har jag tagit med tidskriften Economist. Rubriken på omslaget är Heading back to hell, Åter till helvetet.
Jag bryr mig inte om att läsa artikeln, i stället antecknar jag i den vita marginalen tågskildringar jag minns.
Mordet på Orientexpressen. Chicagoexpressen. Runaway train. From Russia with love.
Konduktören berättar nu för mig att toaletten inte fungerar. Ingen av dem. Hon vet inte varför. De får inte skicka ut ett tåg utan toaletter säger hon. Hon rycker på axlarna och ser arg ut, eller kanske bitter.
Gemensamt för alla spännande tågskildringar är oväntad dramatik. Förstås. Ett mord. Passagerare med hemlighetsfullt förflutet. En spion som försöker ta sig från ett land till ett annat utan upptäckt. Kärlek. Eleganta middagar i en restaurangvagn med vita dukar.
Nu står SJ:s morgontåg till Linköping stilla. Från att ha krupit fram har vi gjort en resa i så att säga motsatt riktning: det har gått allt saktare tills vi nått nollpunkten.
Konduktören meddelar i högtalarna att vi inte bara har spårfel, tåget framför oss står stilla på grund av ett haveri, oklart vad. Vi får hoppas att det rör på sig snart säger konduktören hurtigt.
Jag tänker på alla skildringar av krig och fångtransporter och transporter av soldater och gods per järnväg. Den långa resan till de sibiriska lägren. Soldater som ska till fronten. Lenin som åkte tåg genom det av krig förödda Europa för att kuppa till sig makten i Ryssland.
Räddade inte den norska regeringen guldreserven undan nazisterna genom att skicka den med tåg till Nordnorge?
Nu rör sig SJ:s intercitytåg! Vi har passerat Södertälje!
Gemensamt för alla tågskildringar jag tänkt på är att tågen trots all dramatik – krig, revolutioner, sabotage, mord – har rullat framåt.
Tåget var den moderna tidens symbol för en obönhörlig utveckling, industrialismens motsvarighet till naturens urkraft. Tåget var ostoppbart.
Nu har vi nått ett nytt stadium.
Det är fortfarande ett äventyr att färdas med tåg. Men äventyret består i den ständiga osäkerheten. Kommer jag fram eller inte?
De svenska järnvägarna är en skam.