Ett oändligt avstånd mellan Ramberg – och vulgomoderater

Tävlingen mellan våra högerpartier om vem som är tuffast brottsbekämpare tar sig alltmer bisarra uttryck.

Mest aggressiva är förstås Sverigedemokraterna eftersom de förknippar brottslighet med invandring. Men samtidigt är de högerkanternas största pessimister när de förutspår att Sverige år 2050 kommer att börja införa islamistiska lagar och bli ett slags Saudiarabien. År 2050 kommer nämligen ”muslimerna” att bilda majoritet i Sverige och då är det förstås klippt.

Som en fastslagen sanning

Årtalet återkommer gång på gång i de hatiska inlägg som fyller min mejlbox. Det är som att det vore en fastslagen sanning att fem procent av Sveriges befolkning på 30 år skulle vara större än 30 procent.

Det är i så fall en redan i dag knappt trettioårig sanning. Det var Sverigedemokraternas föregångare i islamofobi, Ny demokrati, som redan vid 90-talets början slog fast att de svenska skolbarnen snart skulle ”ligga vända mot Mekka”.

I vad mån det sker i dag är det väl frågan om ett ytterst litet fåtal skolbarn i de islamistiska ”friskolor” som alla högerpartier konstigt nog vill tillåta. Nämligen i den heliga privatiseringens namn.

1 av 2 | Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Anne Ramberg.

För dumt att diskuteras

Tanken att denna lilla minoritet skulle ta den politiska makten i Sverige inom bara 30 år är ändå för dum för att diskutera. Även om det skulle vara kul att veta hur SD:are räknat fram just 2050 som Sveriges ödesår.
Ett argument som dock hela högern är överens om är nyttan av ”inkapacitering”. Det betyder att ju längre någon sitter inne, desto längre hindras denne någon från att begå brott. Senast ut på banan med det argumentet för hårdare straff är Moderaternas rättspolitiske talesman Johan Forssell (Expressen 1 augusti).”Detta är en riktig iakttagelse” konstaterar Advokatsamfundets avgående generalsekreterare Anne Ramberg dagen efter. ”Men”, fortsätter hon dräpande, ”knappast ett seriöst argument i en kriminalpolitisk debatt såvida inte alla på okända grunder ska låsas in.”

Man kunde tro att det gamla argumentet om ”inkapacitering” vore sedan länge stendött. Längre fängelsestraff innebär nämligen högre återfallsprocent i brottslighet, därmed ökade samhällskostnader och ett farligare samhälle.

Men att ta hänsyn till sådana effekter, menar nu Johan Forssell, ”låter sig inte göras”. Oklart varför, om det nu var brottsligheten som skulle bekämpas.
I stället för Forssell fram en ny politisk idé som handlar om brottsoffrens heder. Det tycks vara Moderaternas nya och helt egna argument. ”Den skada eller kränkning som brottet medför för brottsoffren har helt enkelt inte värderats tillräckligt högt, menar Forssell. Det är visserligen ett flera tusen år gammalt argument, som alltså handlar om hämnd.

För säkerhets skull förtydligar Forssell att det gäller ”behovet av straff som ger varje brottsoffer den upprättelse de förtjänar”.

Ett rakt och kristallklart populistiskt heders- eller hämndmotiv alltså. Eventuellt en öppning för dödsstraff. Märkligt nog tillägger Forssell omedelbart: ”Det handlar inte om ’hämnd’ som debattörer till vänster ofta vill utmåla det som och inte heller om populism.”

En gammal finhöger som håller på högerns principer från förr

Anne Ramberg är dock knappast någon ”debattör till vänster”, snarare gammal finhöger som håller på rättsstatliga principer och rättssäkerhet som högern gjorde förr, innan man i tävlingen mot SD blev vulgomoderater.

Inom högern är det alltså ett oändligt avstånd mellan Anne Ramberg och SD:arna. Men populister som Johan Forssell hamnar dessvärre inte ens i mitten, utan betydligt närmare högerextremisterna i SD vars rättspolitiska överväganden bygger på risken för ett islamistiskt Sverige redan år 2050.

Om nu någon tror att jag utelämnat något väsentligt så är den farhågan tyvärr befogad. De tre högerpartierna är inte ensamma i kampen om vem som kan hitta på flest nya brott och kräva hårdast straff. Där återfinns numera, mot rim, reson och politisk logik, även Socialdemokraterna. Skillnaderna mellan den rättspolitik som förs av S och SD är fullt märkbar. Men om det finns skillnad mellan S och M så är den hårfin. Och det är en politisk skamlighet.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM