Inte mycket magi i storebrorsidioti
I
denna tid när alla vill synas i medierna är det ett oerhört privilegium att ha en egen spalt i tidningen. Varannan fredag kan jag helt efter eget huvud och humör formulera tankar, idéer och reflexioner i landets största tidning. Det finns människor som skulle ge ett finger för den positionen.
Samtidigt är det naturligtvis så att det här landet kryllar av vanliga människor med bra tankar, varav många dessutom kan formulera sig. Men dom har ingen spalt. Livet är orättvist.
Därför ska vi i dag tänja på gränserna och plaska i mediepölen. För att bevisa att det inte bara är kolumnister som kan skriva kolumner har jag i dag beslutat att ge bort spaltutrymme till en vikarie. Jag tänker inte avslöja mer än att han är en god vän som förtjänar att bli läst. Han kan skriva men han har aldrig blivit publicerad - förrän nu.
Nu börjar inhopparens text:
"Du märkte inte när det hände, eller hur?
Du såg inte när rälsen lades ut, du observerade aldrig arkitekterna som arbetade långt in på nätterna i rum utan fönster, och när rapporterna nådde dig var de aldrig skrämmande, aldrig obekväma, ty de kläddes i välskräddade, marknadsanpassade kläder som lovade frihet och ett bättre liv åt oss alla.
Så nu sitter du där med skägget i modemet och det finns ingen väg tillbaka. Det finns inte ens en betaversion av någon väg tillbaka.
När George Orwell skrev 1984 målade han med mörka färger ett samhälle där kontrollen var total. Storebror ser dig. När Storebror inte tyckte om det han såg gick det alldeles extra illa, men det mest skrämmande var ändå inte det fysiska förtrycket. Det mest skrämmande var kontrollen, att allt var uppdagat och att det inte fanns en enda liten vrå där du kunde vara dig själv, där du fick vara kung i ditt eget rike.
Boken skrevs 1949, och som vanligt har verkligheten varvat dikten flera gånger om.
Storebror finns, på riktigt, och han är strängare än någonsin. Inte så konstigt kanske, för i dag är det vi som är han.
Varför ringde du inte? Jag pratade ju med din svarare.
Varför svarade du inte? Jag mejlade ju. Varför var telefonen avstängd? Var var du? Fick du inte mitt sms?
Var är du? Vad gör du? Va?
Storebrorsidiotin utövas i dag av alla dem som med de godaste föresatser, drivna av lika delar oro och nyfikenhet, har Rätt Att Veta. Rätt att veta vad du gör. Rätt att veta varför du gör det. Rätt att veta vart du är på väg. Rätt att veta när du kommer fram. Rätt att när som helst kliva in i ditt huvud och avbryta det du just nu gör, för att det är viktigare att du gör något annat. Som till exempel redogöra för vad du gör.
När jag var liten hände det sig att min far tog skidorna och lämnade familjen för att resa till fjällen. Det var tidigt 60-tal, det var tåg i oändligheters oändlighet, det var snörök och långturer och vajerbelagda stugor på kalfjället och ingenstans, absolut ingenstans, gick det att uppbringa en telefon, eftersom den som regel hade snöat bort eller sprungit till skogs. Far brukade fläta iväg ett vykort när han kom fram, mellan tåget och fjället. Det var allt. Tummat och långväga levererade det en bekräftelse på att han var där och jag var här, och det fanns något magiskt att vara så monumentalt långt ifrån varandra. Det blev ett äventyr även i efterhand, för när han kom hem var det så mycket att berätta och så mycket att ta igen. Längtan gav energi, och energin spädde på kärleken.
I dag hade han väl ringt från mobilen varje dag, alldeles säkert mejlat, och han hade förmodligen levt under ett svårt inre tryck att leverera en ljudlagd quicktimefilm från semesterorten, komplett med vektoriserad pistkarta och GPS-koordinater till hotellrumsgarderoben.
Magi? Inte mycket. Längtan? Ingen alls. Inte för någon av oss. Jag hade ju varit där, hos honom, men ändå inte. Han hade ju varit hemma, hos mig, men ändå inte. Och mitt i illusionen av samhörighet hade vi varit ensammare än någonsin, ty mänsklig närhet går inte att simulera, hur brett bredbandet än är."
Så långt min vän, kolumnist-debutanten. Jag önskar att jag hade skrivit texten själv, så insiktsfull och välformulerad med precis rätt stråk av vemod.
Vad tyckte ni? Ska han fortsätta skriva eller lägga ner pennan? Ska han kanske rentav ta min plats i spalterna? Gå gärna in på nätet och fäll ditt personliga omdöme.
(Nästa gång blir det 100 procent Westgårdh - såvida jag inte får sparken för det här tilltaget.)