De andra flyr – Elin åker hem

Aftonbladets Elin Lindqvist på plats i Tokyo

När alla lämnar Tokyo vänder Elin Lindqvist tillbaka.

Hon återvänder till staden där hon föddes för att söka sina vänner – och rapportera åt Aftonbladet.

Men hon var nästan helt ensam på planet i natt.

Det är trötta, samlade ansikten jag ser runt omkring mig. Planet är halvfullt, bara japaner, förutom två franska journalister och jag. Många bär ansiktsmasker och det finns gott om plats. Ingen vet vad som väntar oss efter att vi landat; i dag eller om några dagar.

Jag utbyter några ord med tre unga japaner som är på väg hem. De åkte till Paris på semester för över en vecka sedan. Det Japan de lämnade var ett starkt land, Tokyo en glittrande huvudstad. Efter åtta dagar befaras minst 15 000 människor ha mist livet i jordbävningen och den efterföljande tsunamin och nu hotar en möjlig kärnkraftskatastrof. De är mycket oroliga, säger de i kör och tittar ner

i golvet. Men ändå vill de tillbaka därför att de vill hem, med eller utan risk för radioaktiv strålning.

Jag tänker tillbaka på när jag 17 år gammal satt i ett plan på väg från Paris till

Tokyo för att börja mitt vuxna liv. Jag kommer ihåg att jag kände mig full av förväntan och kärlek till landet där jag föddes och då skulle flytta till. Jag minns att det fascinerade mig att tänka att vi alla var på väg till samma plats av helt olika anledningar.
 

Nu ser jag mig omkring på flyget och känner ett liknande välbefinnande

i det japanska sällskapet. Det är många leenden och mjuka gester; respekt och integritet. Men i dag är det inte bara sträckan till Tokyo vi har gemensamt, vi delar också samma farhågor. Piloten uttrycker djup sorg över det som hänt i nordöstra Japan och sänder värme till alla de som drabbats både på

japanska och på engelska.

Jag går fram till flygvärdinnorna längst bak i planet. Vi står länge och pratar men de vill vara anonyma på grund av den officiella yrkesrollen. De båda flygvärdinnorna i Japan airlines uniform är

i trettioårsåldern.

– Det är så pinsamt, upprepar de om och om igen när jag frågar hur det känns att återvända till situationen

i Japan.

Jag tänker att de pratar om Fukushima, men de

menar jordbävningen och tsunamin och människorna som är isolerade i kylan utan mat och bensin. De förklarar att de vill hjälpa dem som är fast i de värst drabbade områdena. Deras generation har aldrig varit med om något liknande.

– En sådan för-ödelse, att det kunde hända, att det kunde drabba Japan. Fruktansvärt pinsamt.

Flygvärdinnorna är övertygade om att Japan Airlines snart flyger in förnödenheter, bensin och mat till de drabbade områdena. Eller hjälper människor därifrån. De är själva redo att flyga dit.

– Vi lyssnar på våra chefers råd, säger de och ler.

Jag frågar om de tror att de får korrekt information om strålningsrisken och de skakar först på huvudet:

– Wakaranai, minasan wakaranai. Vi vet inte, ingen vet.

Men när en annan flygvärdinna dyker upp bakom skynket vill de inte längre prata om ämnet.
 

Däremot oroar de sig över elransoneringen. En kollega på planet har fått tillåtelse att efter flygningen åka hem till Chiba och föra sitt barn till familjemedlemmar i Hokkaido därför att de inte har någon elektricitet i hennes område.

Jag frågar om det inte är lockande att stanna i Europa en tid och vänta ut kärnkraftskrisen men de skakar på huvudet. De vill hem.

– Vi oroar oss inte över det. Vi är rädda för en till tsunami.

Innan jag lämnar dem frågar de mig hur jag känner inför landningen i Tokyo.

Mitt hjärta är också på väg hem, svarar jag. Och när vi flyger in över Tokyo och ser Mount Fuji

i soluppgången känns det mycket overkligt. Jag ser inga andra utlänningar vid passpolisen eller tullen.

Elin Lindqvist