Cowboys, hippies och pensionärer hjälper öknens migranter
Uppdaterad 2024-04-29 | Publicerad 2024-04-28
Inget demokratiskt land består av sådana extremer som USA – en supermakt som slits itu av politiska, religiösa och moraliska motsättningar.
Aftonbladets Peter Kadhammar reste till Extremernas land.
I dag: Invånare på gränsen till Mexiko som välkomnar migranter.
ARIVACA, Arizona. Barry och Judi Meerman vill göra något gott för sina medmänniskor.
Tillsammans med två andra pensionärer, Dave och Joyce Kezerle, åker de en tidig morgon ut i öknen med vatten till migranter som smyger över landskapet, över sanden och de hårda stenarna, mellan de torra, vassa buskarna, undan gränspoliser och detektorer och miliser som jagar dem.
Man läser sällan om människor som Berry och Judit, Dave och Joyce, i den upphetsade bevakningen av USA:s södra gräns. Den gränsen kan avgöra presidentvalet och därmed världens riktning.
Stoppa migranterna!
Det är alla ense om.
Nej, inte alla.
Det finns också människor som Barry och Judit, Dave och Joyce. I sin opolitiska medmänsklighet har de ingen plats i debatten, kan inte ha någon plats eftersom det enda de står för är barmhärtighet utan policydokument och skarpa förslag.
– Vi gör detta bara för att bistå våra medmänniskor, säger Barry, en storvuxen och ganska fåordig karl. Ingen ska behöva törsta ihjäl. Vi diskuterar inte migrationspolitik.
Organisationen Humane Borders, Humana gränser, har placerat tunnor i öknen där särskilt många migranter dött, oftast av törst och utmattning. Humane Borders har över 80 vattenstationer i södra Arizonas öken. Flaggor och lampor som laddas med solceller visar var tunnorna finns.
– Ibland har migranter lämnat små krucifix på tunnan. Ibland några peso som betalning, säger Barry.
– Jag vill göra något bra som pensionär, säger Judi. Inte bara cykla och motionera och äta på restaurang.
Mellan 1981 och 2022 dog 4 093 migranter i Arizona. Barry tar fram en karta där röda prickar visar platserna. Väster om den lilla staden Arivaca är det som rödast.
– Förra året omkom 197 personer.
Barry och Judi kommer från Michigan, Dave och Joyce från Illinois. De bor i Arizona på vintern, hemma i norr på sommaren. De är kristna. Förstås. Solidariska människor av deras typ är ofta troende.
Andra hjälper migranter av gammaldags anständighet.
– En farmare har installerat vattenstationer på sina ägor. Inte för att han stödjer migranterna, han vill bara inte att någon ska dö på hans mark, berättar Robert Flansburgh.
Han är en pensionär från Alaska som kom till Arivaca för att ta hand om en gammal släkting. Blev kvar. Bor i en husbil av amerikansk modell, det vill säga en buss som benämns motorhem.
Han är en blid äldre herre som sköter sitt.
– De migranter man ser är utmattade. De ger upp och ställer sig vid vägen och väntar tills gränspolisen plockar upp dem.
Arivaca är en märklig håla i öknen, befolkad av hippies och cowboys, snedseglare och vanlig tråkig medelklass.
Det gör Arivaca så spännande, säger Beth Jillette, folk måste leva tillsammans, respektera varandra, diskutera utan att det blir en skrikmatch.
Hon presenterar sig som hippie. Det luktar vagt av cannabis i Beths butik som ligger längs allfarvägen genom staden. Hon säljer cannabispipor av glas, i olika modeller och färger, och stenar som glöder i mörker och tygpåsar med mönster som hon broderat själv och skyltar med texter som ”VARNING HIPPIES har siktats i detta område”, ”Detta är en arbetsfri drogzon” och ”Tro inte på allt du tänker”. Bob Dylans nasala röst strömmar ur en högtalare.
Arivaca med sina 700 invånare är ett slags brännpunkt för den alltid hetsiga och allt högljuddare debatten om illegala invandrare. Gränsen mot Mexiko ligger ett par mil söderut. Ständigt kommer migranter vandrande.
– En kväll knackade det på dörren, säger Beth. Där stod två pojkar – barn! – och de var livrädda. Ingen engelska talade de. Jag förstod att de ville ha vatten. De hade gått över bergen och genom öknen och det ska jag säga dig, de som gör det är desperata. Ibland ser jag migranter när jag vandrar i bergen. De springer och gömmer sig.
Beths affär heter Paisley Buddha. Hon kom hit för fem år sedan från New Hampshire för att ta hand om sina gamla föräldrar som pensionerat sig i värmen.
Nu är föräldrarna döda men Beth är kvar. Folk tenderar att bli kvar här, av olika skäl.
På andra sidan vägen ligger La Gitana Cantina vilket betyder Zigenerskans matsal. På dörren sitter en skylt som säger att medlemmar i miliser och medborgargarden inte är välkomna, särskilt inte medlemmar i Arizona Border Recon vilket är en lokal löst sammansatt grupp som med vapen i hand vaktar gränsen och jagar migranter.
I baren står Zoe Hams som kommer från Hawaii. Hon flyttade till Arivaca eftersom det ligger hyggligt nära Saguarofängelset i Eloy, en timme och fyrtio minuter norrut.
Hon är noga med tiden eftersom hon kör dit ofta och hälsar på sin man. Han var psykotisk och försökte råna en bensinmack. Dömdes till tio års fängelse. Förflyttades till Arizonas heta, solstekta i öken av den privata fängelsekoncernen Core Civic som här hyser fångar från Hawaii, Idaho och Montana.
– Jag trodde inte att jag skulle tycka om öknen. Men jag älskar den. Och jag älskar människorna här. Det svänger om dem.
Zoe serverar hamburgare och öl till en stor karl som heter Kevin Rau. Rolling Stones flödar ur högtalarna. Kevin är byggentreprenör och har just varit på en ranch där migranter klippt upp staketet för att ta sig fram.
– Vi får laga det titt som tätt.
Kevin kommer från delstaten Washington långt uppe i nordväst och flyttade hit därför att han inte stod ut med det vitt spridda knarkmissbruket, brotten som följde och hemlösheten bland folk som borde få vård för mentala problem.
– Och så regnar det nio månader om året.
– Varför åker vi till rymden när vi inte ens kan hjälpa vår egen planet, säger Zoe.
– Jag känner en del högt uppsatta i gränspolisen, säger Kevin. Verkligt högt uppsatta. De säger, varför ser vi aldrig kvinnor och barn? Varför är det bara män i vapenför ålder som kommer över gränsen.
Zoe svarar inte. Nu flödar Led Zeppelin ur högtalarna. Zoe frågar om Kevin sparar i aktiefonder. I så fall är risken stor att han också investerar i privata fängelser.
Så går samtalen i Arivaca och alla jag talar med säger att det finns olika åsikter, en del tycker att migranterna är hemska, andra välkomnar dem.
Kanske beror lugnet på att de själva är migranter.
Migranter söderifrån, norrifrån … alla sorter passerar Arivaca och en del blir kvar. I januari har staden årlig hippiefestival, i mars fest för att välkomna kalkongamarna som är öknens renhållningsarbetare och som någon kallar ”fredsörnar”.
Migrationen över gränsen har pågått i decennier. Det är tonläget i debatten som blivit gällare.
Beth Jillette på Paisley Buddha säger att Arivaca förändrades 2009 när tre medlemmar i medborgargardet Minutemen American Defence, MAD, mördade två invånare, Raul Flores och hans nioåriga dotter Brisania, under ett rånförsök.
– Vi har ingen ordningsvakt här och sheriffen syns till högst en gång i veckan, säger Beth. Vi måste ta hand om varandra.
Bredvid Paisley Buddha har organisationen People helping People, Människor som hjälper Människor, sina lokaler.
– Folk vandrar i öknen, blir svaga, ger upp. Vi sprider vårt telefonnummer. Den som ser migranter som far illa kan ringa oss. Vi åker ut och bedömer situationen. Ibland räcker det att vi ger dem vatten och mat. Ibland ringer vi efter ambulans, säger Mark Diekmann som förestår kontoret.
Han kommer från Colorado, flyttade till Arizona av hälsoskäl, vill göra nytta.
Nere vid gränsen fortsätter bygget av den höga barriären som egentligen är ett nio meter högt staket av stål. Obama byggde, Trump byggde, Biden bygger. I decennier har man förstärkt gränsen, försvårat för migranterna. Barriären ser ut att vara omöjlig att forcera, ändå ligger kläder, vattenflaskor, en barnstol, skor och annat på amerikanska sidan. Saker som migranter gjort sig av med när de haft bråttom ut i ödemarken innan gränspolisen kommer.
Det finns ett litet läger på amerikanska sidan där frivilligorganisationer satt upp campingtält och skydd tillverkade av presenningar för migranter som lugnt väntar på att polisen ska komma så att de kan ansöka om asyl. Den här dagen väntar ett tiotal män från Equador. En säger att han ska till New York, en annan till sin syster i Minnesota, en tredje till Connecticut.
– Jag vet inte om muren är någon lösning, säger Robert Flansburgh. Det gäller ju mänskliga liv. Ge dem medborgarskap eller deportera dem.
I hippiebutiken Paisley Buddha säger Beth Jillette:
– Jag kan spåra mina förfäder ända tillbaka till Mayflower.
Det var skeppet som förde 102 engelska pilgrimer till Amerika år 1620 och som blev en symbol för den europeiska kolonisationen av Nordamerika.
– Jag är inte ett dugg stolt över det, säger Beth. Vi förde med oss sjukdom och död.