Kalle, 14, dog på Sis-hem: ”Inte accepterad”

Publicerad 2023-08-20

Här på institutionen Folåsa var Kalle placerad.

”Jag tar hellre livet av mig än att komma till Sis.”

Så sa Kalle, 14 år, till sin jourfamilj i maj.

Den 6 augusti hittades Kalle död.

– Jag ville att mitt barn skulle få vård men jag mår fruktansvärt dåligt över att jag gick med på det, säger mamma Zanele.

Kalle beskrivs som nyfiken, snabbtänkt och kreativ. En person som hade lätt för att lära sig nya saker och som var omtyckt av alla. Kalle föddes som flicka och fick namnet Kayla, men började redan som 8-åring ställa frågor till sin mamma om könsidentitet.

– Jag har hela tiden försökt stötta och svara på frågorna, även om de ibland varit svåra, säger mamma Zanele.

Hon berättar att Kalle, som då fortfarande hette Kayla, blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av tre äldre killar kort innan.

– Övergreppet uppdagades av skolan, för att killarna pratade om det. Pojkarna ska ha sagt till mitt barn ”om du vill leka med oss måste du göra det här och det här” och då skedde övergreppet, säger mamman.

Hon märkte att Kalle mådde dåligt psykiskt efter övergreppet, och försökte stötta så mycket hon kunde. Samtidigt fortsatte Kalle att vara nyfiken och intresserad av att få diskutera djupare och mer komplexa frågor, som exempelvis identitet.

Kalle älskade djur, och mamma Zanele köpte två katter.

– Det blev så att Kalle sökte sig till äldre barn och där började så småningom problemen när de blev äldre, säger mamman.

De andra barnen började testa alkohol och Kalle som hade bristande impulskontroll hakade på - och upptäckte att det var ett sätt att döva ångesten.

Mamma Zanele vände sig till BUP och socialtjänsten för att få hjälp. Hos BUP fick Kalle diagnoserna adhd och depression och tillsammans med dåvarande socialsekreterare bestämde Zanele att Kalle skulle få testa att komma bort till ett familjehem för att bryta destruktiva mönster.

”Var en lugn kille”

– Från början hade vi en fantastisk socialsekreterare som verkligen försökte förstå mitt barn och hjälpa oss. Men sen slutade hon och då blev det dåligt, säger Zanele.

Istället för att må bättre accelererade Kalles destruktiva beteende. Kalle rymde, drack alkohol och testade olika former av droger. Socialtjänsten skriver i sin ansökan om tvångsvård att ”Kalle utsätter sig för fara genom ett socialt nedbrytande beteende i form av en vagabonderande livsstil” och nämner bland annat att Kalle hade en 18-årig flickvän.

Såhär ser boendenrummen ut för barnen på institutionen Folåsa.

– Jag förstod att mitt barn behövde tvångsvård för att ta emot hjälp men till mig sa de att placeringen skulle bli på ett behandlingshem. Ingenting om Sis, säger Zanele.

Första akutplaceringen blev ett

jourhemJourhem är en familj som tar emot ett barn eller en ung person under en begränsad tid. där familjen berättar att de tyckte mycket om Kalle.

– Mitt första intryck var att Kalle var en lugn kille. Han kom in direkt och satte sig och klappade vår hund som också tyckte väldigt mycket om honom, säger jourhemsmamman Katrin Kullabo.

”Blev en chock”

De två veckorna som Kalle skulle ha varit akutplacerad i familjen blev till tre månader. Hemma spelade Kalle framför allt musik, och var självlärd i både piano och gitarr på för en 13-åring avancerad nivå. Jourfamiljen upplevde inte de vanliga utmaningarna som ofta finns med barn som är placerade på grund av eget beteende.

– Det fungerade väldigt bra med Kalle och vi hade fina samtal. Men han hade hela tiden den här ångesten över att han inte skulle få vara kvar utan bli inlåst. Jag kunde se att han mådde väldigt dåligt av den oron och att det var den som fick honom att rymma, säger Katrin.

Kalle tyckte inte om att vara med på bild, och tyckte inte om att se sig själv i spegeln. ”Han hatade att duscha och behöva se sin kropp” säger dottern i jourfamiljen.

Jourhemsmamman hade hört att Kalle skulle få komma till en enhet inom Statens institutionsstyrelse (Sis) med kompetens om könsdysfori och trauma.

– Det blev en chock för mig när jag förstod att de transporterat honom till en helt annan institution som låg mycket längre bort, säger Katrin.

Trots att Kalle ville vara pojke, och på eget önskemål kallas för ”han” i alla beslut om tvångsvård, placeras Kalle på institutionen Folåsa för flickor.

I början ringde Kalle hem till mamma Zanele och bad om hjälp och berättade att det fanns personal som var dumma och hånfulla.

– När det handlar om barn som söker sin identitet, då behöver det vara utbildad personal. Kalle blev inte accepterad som person av alla, säger Zanele.

Svarade inte när mamman ringde

Institutionen Folåsa har nyligen fått skarp kritik från

IvoInspektionen för vård och omsorg (IVO) utövar tillsyn över verksamheter inom socialtjänst och sjukvård. just för brister i trygghet och säkerhet. Enligt mamman vårdades Kalle i enskildhet, men hon säger att det borde kallas isolering.

– Bara en timme per dag fick Kalle umgås med andra barn, resten av tiden satt Kalle, som har adhd och ett stort behov av att få röra på sig, instängd i ett litet utrymme.

Utegården på Folåsa där barnen har sin dagliga utevistelse.

Aftonbladet har tagit del av texter Kalle skrivit. Där beskrivs kampen mot ”demonerna”, hur Kalle upplever att det psykiska lidandet inte tas på allvar och att Kalle kallas för barnslig.

Den 6 augusti hittades Kalle död i självmord på sitt rum på Sis-hemmet. Mamma Zanele fick beskedet först ett halvt dygn senare.

– Jag försökte ringa Folåsa samma kväll det hände eftersom jag hade ett missat samtal men då svarade de inte. När jag ringde upp morgonen efter sa de att jag skulle ringa polisen istället, men inte varför.

Zanele satte sig i telefonkö till 11414. Några timmar senare kom en patrull med dödsbudet.

Kalle, 14,  dog på Sis-hemmet Folåsa den 6 augusti efter att ha varit placerad hos Sis knappt 8 veckor. Med fingrarna formar han ett halvt hjärta.

Drömde om att hjälpa andra

– Jag hade så många frågor och polisen kunde inte svara på några. När jag ringer Folåsa har jag fått olika svar varje gång om vad som hänt. Jag vill veta vem som var med Kalle innan det hände, om det var den personal som hånade mitt barn, säger Zanele.

Hon vill berätta Kalles historia för att andra barn med samma problematik ska få rätt hjälp. Det beskrev Kalle också som en framtidsdröm i sin dagbok – att kunna hjälpa andra.

– Vi kämpade för att Kalle skulle få behandling och hitta sig själv. Men mitt barn fick aldrig hjälp.

För Zanele har en ny kamp precis börjat. Att hantera sorgen.

– Jag ska beställa en gravsten som det står Kalle på, för det var Kalle som mitt barn ville bli kallad.

Angelica Öhagen