Lever vidare – i ruinerna

10 000 människor har dött i Ishinomaki n Nu kämpar de överlevande med att bygga upp sin stad

Nu kommer försiktigt positiva besked från Fukushima: Kontrollrummet har fått ström – i en av reaktorerna.

Men i havet utanför kärnkraftverket är strålningen redan 80 gånger högre än normalt. Det fick i går svenska Livsmedelsverket att besluta om gränskontroller på japansk fisk.

Invånarna i det som en gång var städer längs Honshus nordostkust har varken vatten eller mat – men de köar tålmodigt för det lilla som finns.

Aftonbladets Elin Lindqvist har rest genom ruinerna i ett land där inte ens domedagen kan rucka på

disciplinen.

En bit därifrån ligger en bil och guppar i floden. Andra hänger i träd. Kylskåp, spisar och delar av hus har spolats flera meter upp på flodbanken. Så kommer stanken av sjögräs, ruttet kött, kloak, död fisk och avlidna människor. Lera och drivved, plastdunkar och hushållsföremål ligger utspridda överallt. Tågrälsen syns knappt för alla sopor.

Hondasan, en fiskare som har kvar sin familj och sitt hus men som förlorat sin stad, förstår inte varför folk skulle stjäla och plundra. Det handlar om solidaritet, säger han. Och ”gambatte”, att man tar tag i problemen själv.

– I västerländsk media har jag hört att ni är förvånade över att vi köar utan att klaga. Men vad ska vi annars göra? säger han.

Lugnt och metodiskt bär folk ut skrot ur sina hus. Sopbergen stinker. Överallt hänger och ligger det bilar på de mest osannolika sätt och ställen. Det är inte svårt att förstå hur 20 000 människor miste livet i den här katastrofen. Av dem har cirka 10 000 dött bara i Ishinomaki. Och 8 000 människor saknas fortfarande.

Där det fanns liv finns nu ingenting.

– Titta på skeppsvarvet, säger Okamoto Sensei och pekar på en stor sophög.

– Förlåt för att vi är så smutsiga, inflikar hans son, men vi har inget vatten att tvätta håret med.

Han har utvecklat en infektion i ögonen.

– Det är tur att det är vinter med tanke på sjukdomar, säger fadern.

När jag påpekar att de varken har el eller bensin ler han tillbaka.

– Nej, men vi har kläder! Efter tsunamin tillbringade vi två nätter i bilen, 90-åriga mormor också.

Små lastbilar med vattentankar stannar till i de områden som fortfarande är bebodda. En man

som cyklar förbi förklarar att han har fyllt flaskor med vatten från den gyttjiga floden. Det kan dröja en månad innan det finns rinnande vatten i de hus som ännu står kvar. Elektriciteten har kommit tillbaka till många hem, men det var mörkt de fyra första dagarna efter jordbävningen.

En skylt utanför Ishinomakis stora kriscentrum säger att de har fullt. 1 200 människor trängs i de små lokalerna. När vi är där serveras för första gången ett mål varm mat och kaminer levereras. Shota Saito, 9, ser trött och hängig ut, men skiner upp när vi ger honom en fotboll.

Många är hemlösa.

I går bussades de, för första gången sedan katastrofen, till badhus. De flesta hade inte tvättat sig på elva dagar.

En anonym volontär förklarar att det finns tre olika hjälpinsatser: militären, staten och frivilligorganisationer. Ingen koordination sker sinsemellan.

– Det finns fortfarande döda kroppar i husen här omkring, säger han uppgivet.

Marken sjönk betydligt under jordbävningen. Därför letar sig havet in på land när det blir högvatten. Bilar kan inte ta sig fram och folk i stövlar har vatten upp till halva vaderna. Mitt i leran och stanken nere

i hamnen byggs en upphöjd väg så att lastbilar kan ta sig fram till kajen.

En kvinna går runt och plockar bland bråten på jakt efter något som fortfarande kan användas. Hon sträcker på sig och får ner en klädhängare som fastnat i ett träd. En man som förlorat sin familj letar efter arbetsplatsens kassaskåp bland skor, porslinsskärvor, smycken och fotografier.

När vi kör vidare ser jag i backspegeln hur han plockar upp en klocka och slår den några gånger mot armen. Kanske börjar tiden snart gå igen.

Men i Onagawa dröjer det flera år. Här finns ingenting kvar, hälften av stadens invånare är döda. Tsunamin kom från två håll och förvandlade allt till en gigantisk sophög. En man går runt och håller sin son i handen. Han söker sin fru som var hemma när tsunamin drog fram. Men varken frun eller huset har återfunnits.

Militären har 100 000 man här

i regionen, en tredjedel av Japans självförsvarsstyrka. De står lutade över en karta som visar områden där sökandet efter kroppar ännu inte har påbörjats. Första fasen i räddningsarbetet varar i 21 dagar. En dag i taget prickas av i rött.

Hela tiden ligger kärnkraftshotet i luften. I går utsattes vi för 12 mikrosievert/timme, en stråldos som kan få konsekvenser i längden. Men i dag stannade mätaren på 0. På väg hem på översvämmade vägar kommer ett efterskalv som får marken att gunga. När vi kommer fram har det börjat snöa.