”Vårt land dränks”

Afue Lusama är en gladlynt karl men under ytan anade jag en oerhörd vrede. Den kunde bubbla upp i enstaka meningar och i hans ansiktsuttryck men sedan tryckte han tillbaka ilskan och återtog sitt vänliga, leende jag.

Skälet till Tafues ursinne var lätt att förstå.

Hans land, Tuvalu, går under. Hans nation är dömd att bli en folkspillra, skvättar av flyktingar i främmande länder. En del av dem kommer att klara sig, andra blir förbittrade förlorare, alkisar på undantag, mottagare av socialhjälp, betraktade som besvärliga intränglingar.

Tuvalu blir en fotnot i framtidens historieböcker, och ett bleknande minne hos människor som en gång hade ett land.

Tafue körde sin fyrhjulsdrivna bil norrut på Funafuti, Tuvalus viktigaste ö.

I baksätet satt två av hans barn, Taluina, 11, och Vaitupu, 10.

– De kan bo var som helst, sa han. Men jag vill ändå se dem som tuvaluaner.

Det var som om Tafue brottades med två krafter inom sig, hans känslor sa en sak och förnuftet något annat. Han fortsatte:

– Det är redan för sent att rädda Tuvalu. Ett land går under med sin miljö.

Du kan inte skapa ett nytt Tuvalu i Australien eller Nya Zeeland eller Karibien. Men Tuvalus död får inte ske obemärkt.

Funafuti är en ö och samtidigt Tuvalus huvudstad. Det är en plats där folk säger att det är långt, väldigt långt, om du ska till ett hus 500–600 meter bort. Det beror på att ön är så liten, en mikroskopisk prick ute i det väldiga Söderhavet.

Staden och ön är samma sak: den sträcker sig i en båge elva kilometer på längden och som mest 500 meter på bredden, oftast bara ett par hundra, ibland bara 20–30, som minst 10–15.

För att sträcka ut tiden och avstånden kryper bilarna fram, normalhastigheten är 20 kilometer i timmen.

En gång pressade vår taxichaufför upp sin Toyota i strax över 40.

– Vi flyger! sa han.

Men strax måste han sakta ner, för öns väg har många höga farthinder.

Landet Tuvalu består av nio öar och har knappt 10?000 invånare. Det är världens minsta självständiga stat efter Vatikanen. Tuvalu är tämligen ointressant, ekonomiskt och politiskt betydelselöst och torde kvalificera sig som världens mest isolerade land. Det är 100 mil öppet vatten till Fiji dit det går flyg två gånger i veckan. Bara 120 turister om året besvärar sig att besöka Funafuti.

Tuvalu är också det första landet som kommer att gå under på grund av den globala uppvärmningen. Havsytan höjs. Om 30–40 år, beräknar miljödepartementet på Funafuti, existerar Tuvalu inte mer.

Det skapar en hel del komplikationer för människor som bor här, inte minst mentalt. Hur förbereder man sig för sin nations undergång?

Tafue Lusama är pastor i den protestantiska kyrkan. Tuvala är djupt troende.

Klockan sex, strax innan solen går ner, slår klockorna på Funafuti.

De låter som forna tiders vällingklockor på svenska bondgårdar. Barnen kallas hem för att läsa aftonbön, och en timme senare ber de en gång till med mor och far.

Som pastor står Tafue inför ett lustigt problem. Tuvalus invånare är alltför troende.

I Bibeln finns ju berättelsen om Noas ark och syndafloden, som Gud sände över den förtappade världen.

Efter syndafloden lovade Gud att det inte blir någon mer.

Hur kan då vetenskapsmännen säga att Tuvalu dränks i havet?

Det är en intressant fråga, som jag hörde diskuteras mer än en gång. På meteorologiska stationen på andra sidan flygfältet träffade jag Taula Katea.

Jag berättar om stationens läge därför att det säger något om Funafutis storlek. Jag går ut från mitt hotell som har två våningar och är det enda på ön. Jag promenerar förbi regeringsbyggnaden, som har tre våningar och är öns största, passerar det låga huset som hyser Tuvalus nationalbank, sneddar förbi internationella flygplatsens terminal, som är ett litet betonghus, går över landningsbanan och fram till meteorologiska stationen.

På 300 steg har jag passerat Tuvalus sociala, ekonomiska, politiska och kommersiella centrum.

På landningsbanan springer några hundar. En gata går rakt över banan, som också tjänar som fläktande sovplats heta sommarnätter.

En siren varnar två gånger i veckan när det kommer ett flygplan.

Taula, en kortväxt och ganska kraftig man, satt på sitt kontor. Han var disträ. Hans ögon sökte sig hela tiden till en dataskärm där röda och gula fält sträckte ut sig och krympte, och sträckte ut sig igen. Han följde en cyklon som hade bildats öster om Funafuti och var på väg mot Tahiti. Den växte.

–?Förr var det normalt med sex cykloner per säsong. Nu har vi tio. Det beror på att havet är två grader varmare än för 20 år sedan.

Utanför fönstret blåste och regnade det, ett hett oväder.

–?Cyklonen är som ett vakuum och suger åt sig luften i området. Vi har utfärdat stormvarning och evakuerat skolbarnen från Nukulaelae och Niulakita (två av Tuvalus öar).

Sedan såg han upp från dataskärmen och sa:

– Vi är kristna. Bibeln säger att det inte ska bli någon mer syndaflod.

Därför kan inte Tuvalu gå under.

– Tror du på det? sa jag.

– Jag är kristen och tror inte att det sker.

Taula log.

– Men vetenskapligt sett kommer vi att sköljas bort.

Han tog fram ett diagram och visade att havsytan höjs med fem till sex millimeter per år runt Tuvalu. Det låter inte mycket, men Funafutis högsta punkt är tre meter över havet.

För varje år blir tidvattnet lite högre och sedan sju år upplever invånarna på Funafuti ett nytt fenomen. I februari–mars, när tidvattnet är som högst, tränger det upp genom korallöns myriader av håligheter. Det bubblar upp havsvatten runt flygplatsen, på fotbollsplanen, runt husen som ligger lågt.

Stora delar av ön dränks i saltvatten.

Människor har levt på Tuvalus öar i 2?000 år. Men om tidvattenvågorna hade varit så höga som de kan bli nu hade Funafuti och de andra öarna knappast blivit bebodda.

Basmaten på Funafuti var fisk, bananer, kokos och frukt från bröd- och pandanusträden, de sistnämnda påminner om ananas. Pulaka, en växt som ser ut som en extremt förstorad rabarber, var basen i matlagningen, tuvalesernas motsvarighet till vår potatis.

60 procent av pulakaodlingarna är förstörda därför att saltvatten tränger upp underifrån, berättade Poni Favae, en konsult som för regeringen skulle identifiera de samhällsområden som är mest sårbara för klimatförändringen.

Nersaltningen innebär att Funafuti blir obeboeligt långt innan havet har dränkt det sista huset.

–?Om 20–30 år kan vi inte odla längre, sa Poni.

Först kommer kokospalmerna, bananträden och pandanusträden att dö, sedan kommer erosionen att göra ett sista ryck och förvandla Funafuti till en hög av sand och sten i oceanen.

Låter det som en ännu en profetia om domedagen?

Jag skriver detta i mitt rum på andra våningen på Vaiaku Lagi Hotel. Det gröna, varma havet slår mot en betongmur nedanför. Om jag reser mig och tittar ut genom glasdörren till balkongen kan jag på andra sidan lagunen ana en ö som redan dött. Den heter Tepuka Savilivili. 1997 fälldes de sista kokospalmerna i en storm, och inget växer där längre på grund av erosionen.

Två unga killar från Tuvalus sjömansskola körde oss dit i en aluminiumbåt.

Det tog 40 minuter att ta sig över lagunen, och ön vi kom till var blott ett röse av slipade stenar som havet vräkt upp på en bas av död korall.

Strax norr om den sterila holmen låg en annan ö med vita stränder och höga, vackra palmer. Den stämde bättre med turistböckernas bilder. Vi åkte över dit.

På läsidan, mot lagunen, lutade sig palmerna över stranden och vattnet. Allt var frid. Men när jag gick runt och inspekterade sidan som vette mot oceanen mötte jag en annan syn. En rad av palmer och pandalusträd hade stupat över stranden, erosionen hade tagit dem.

Vattnet var mjukt och grönt och varmt. När de andra gick tillbaka till båten sa jag att jag skulle klä av mig och doppa mig. Sjömanseleverna skrattade.

Klä av sig! Varför? Det är ju bara att gå ner i vattnet med kläderna på. Det är skönt att de blir blöta.

Tuvaluanerna lever i symbios med havet. De går upp och ner i vattnet lika självklart som en människa i Stockholm korsar en gata. En dag såg jag en karl som vandrade ut i lagunen med en rå fisk i ena handen och en kokosnöt i den andra. När vattnet nådde honom till halsen stannade han och åt av fisken och drack ibland små klunkar av den söta kokosmjölken.

En annan karl vadade ut till honom. Han hade små råa fiskar i en plastbunke som han sköt framför sig. Bara männens huvuden syntes i vattnet. De stod och åt och småpratade ungefär som två människor på en lunchrestaurang.

Plastbunken guppade mellan dem.

Det är ironiskt att havet har blivit just dessa människors fiende. Poni Favae berättade att en procent av Tuvalus landmassa eroderar varje år. Ju mer havet stiget, desto fortare går erosionen.

Öråden på Nukulaelae och Nukufetau hade nyligen rapporterat att de också förlorat två små obebodda öar. De såg nu ut som Tepuka.

–?Där ser ni vårt lands framtid! hade regeringens högste tjänsteman, Panapisi Nelisoni sagt när jag intervjuade honom. Han pekade bort mot Tepuka.

Ön var ett omen om syndafloden, men floden hade redan nått Tuvalu.

Nersaltningen och förstörelsen av pulakaodlingarna innebär att Tuvalus traditionella livsstil nog redan är omöjlig.

Diskussionen om syndafloden hörde jag varje dag. Den var i högsta grad ade­kvat. Varför sker det som sker? Varför måste Tuvalu av alla länder gå under? Tuvalu har väl minst av alla bidragit till världens smuts och ondska?

Meteorologen Taula Katea delade – med en glimt i ögat – in sin världssyn i två fack, Bibeln och vetenskapen.

Enate Evi, kanslichef på miljödepartementet, sa att Noa byggde sin ark och uppmanade människorna att förbereda sig. Men ingen trodde på honom?

Vi satt på Enates terrass, ett trägolv på pålar, skyddat av ett plasttak.

Havet dånade tio meter bakom oss, Funafuti är enda huvudstaden i världen där i stort sett alla har strandtomt.

Enate bjöd på kokosmjölk som jag drack direkt ur skalet. Sedan knäckte han nöten med flatsidan av en machete och krafsade ur det mjuka fruktköttet. Det var som en klichébild från en Söderhavsskildring, fast Enate hade på sig en tröja med en marijuanaplanta och orden ”Vishetens gräs”.

– Så Noa var den ende som överlevde. Det kan man berätta för dem som inte vill tro att ön drunknar.

Bredvid honom låg en falsk Diorväska med rostigt spänne. Det var länge sedan Tuvalu levde upp till bilden av orörd tropisk ö.

På Funafuti trängs hälften av Tuvalus invånare. Det är en av jordens mest tätbefolkade platser. Det är också en av de skräpigaste jag sett. Överallt ligger plastflaskor, kartonger, omslagspapper, öl- och läskburkar. Längs vägen norrut balanserar rostiga bilvrak på den smala stenbanken mellan körbanan och stranden, där havet äter sig in, centimeter för centimeter.

Allt rostar i Tuvalus salta, fuktiga hetta.

Den mänskliga dårskapen är koncentrerad här. Global uppvärmning. Stigande havsyta. Allt fler och intensivare cykloner. En explosion av konsumtion som är svår att förstå.

2003 beslutade regeringen att asfaltera vägarna. Tuvalu är inne i ett grandiost moderniseringsprogram, som bland annat innebär att folk köper bil och motorcykel, trots att allt är inom gång- eller cykelavstånd.

1999 fanns 185 motorfordon på Funafuti, mest lätta motorcyklar.

2006 fanns här 384 motorfordon, mest bilar, fördelade på 650 hushåll.

Tuvaluanerna är fattiga men statliga Nationalbanken har ett aggressivt utlåningsprogram. Poni Favae brukade cykla från sitt hus till arbetet, en sträcka på kanske 500 meter. En dag ropade chefen för Nationalbanken till honom:

– Du kan hämta ut en motorcykel hos handlaren! Jag har redan skrivit ut en check på 1?800 (australiska) dollar till honom!

Poni skrattade när han berättade episoden. 1?800 australiska dollar motsvarar drygt 10 000 svenska kronor. Han behövde ingen motorcykel. Ändå hämtade han den och tog lånet som motsvarade nästan en och en halv månadslön. Räntan var elva procent.

Medan Tuvalu sjunker tar landet ett språng in i konsumtionssamhället.

Bilarna kryper på den smala vägen. Den som vill ta en långtur kan köra upp till soptippen i norra änden, det tar 15 minuter. Den som vill ta en långtur söderut kan köra till vändplanen där, det tar sju minuter.

Vägen norrut och söderut kantas av skräp, skräp, skräp. I stort sett all mat som konsumeras kommer från andra länder. Importen har mer än fördubblats på tio år.

Om Tuvalu är Titanic är dess invånare gästerna i baren som sjunger medan skeppet går under.

Det låter obegripligt, men har en förklaring. Tuvalu är en ung stat som blev fri från kolonialmakten Storbritannien 1978. Här fanns inga politiker, ingen tjänstemannakår tränad att ta över. Det politiska livet är nyckfullt. Den regering som tillträder river enkelt upp företrädarnas beslut, även om besluten handlar om den tuvaluanska nationens överlevnad.

En premiärminister förhandlade med Fiji om att köpa land och flytta nationen dit. Premiärministern dog i hjärtslag under ett högtidstal för fijianska gäster. Efterträdaren struntade i förhandlingarna.

En annan regering startade en process för att köpa mark i USA. En amerikansk affärsman uppmanade privata tuvaluaner att satsa pengar, vilket de gjorde.

Regeringen la in 500?000 dollar. När en delegation reste till USA upptäckte de att de förvärvat en plätt värdelös öken.

Semu Taafaki, före detta ambassadör i Fiji, före detta kabinettssekreterare på Tuvalus UD och mycket annat, gjorde underhandsförfrågningar om tuvaluanerna kunde få flytta till en av Australiens stora, obebodda öar.

Svaret blev nej.

2002 övervägde regeringen att stämma USA, som är det land som bidrar mest till den globala uppvärmningen. En amerikansk advokat kom till Funafuti med diagram över energikonsumtion och utsläpp av växthusgaser. Han skisserade en spektakulär rättegång. Tuvalu mot USA:s regering. Vilket fall! Vilka rubriker!

– Men vi beslutade oss för att släppa det. Det är inte som ett enkelt kriminalfall. Rättegången skulle ha kostat oss över tio miljoner dollar och utgången var osäker, berättade Poni Favae.

En rättegång hade medfört ytterligare en komplikation. Hur värderar man en nation i pengar? Vad är tuvaluanerna värda? Hur mycket kostar den klara luften, det salta havet och den vassa korallen? Vad betalar man för en livsstil som alltid varit förenad med havet?

Tuvaluanerna kan se slutet på sin kultur. Därför asfalterar de sin elva kilometer korta väg, därför köper de bilar, därför har de gått över till importerad mat.

– Varför ska vi behålla pengarna när vi inte har någonstans att ta vägen? I Bibeln säger kung Salomo: Lev bra, ät bra, för i morgon är du död. Vi ska leva bekvämt tills floden kommer, sa Semu Taafaki.

Det var inte konstigt att jag kände hur olika känslor brottades inom pastor Tafue. Problemet med syndafloden hade han systematiskt tagit sig an. Han hade ordnat bibelstudier och förklarat att den syndaflod Tuvalu står inför inte är Guds verk. Den är människans.

Han körde sakta norrut mot sitt hus. På vår vänstra sida hade havet ätit sig in mot vägbanan och på ett par ställen var asfalten bara någon meter från den vittrande jordbanken. Två palmer hade förlorat fästet och fallit ut i vattnet.

Stenar låg utspridda på asfalten, vid högvatten och blåst lyfter vågorna in dem från havet. Åt andra hållet var det kanske 30 meter till vattnet: ett ändlöst hav på två sidor om en smal landtunga kan ge en klaustrofobisk känsla.

Plötsligt verkade Tafue rasande.

– Gasspisar, hus med plåttak, bilarna – allt är en del av samma globalisering som dränker vårt land, sa han. På 90-talet hade vi tre pickuper och en buss. Behövde man frakta något hyrde man en pickup. Den mat vi behövde fanns på ön. Och nu?

Liksom representanter för regeringen har han rest till internationella konferenser och talat för Tuvalu. De har pratat sig hesa och lärt sig rubrikvänliga ord och snärtiga soundbites för teve:

– Om ni ser en medmänniska drunkna, hjälper ni honom inte? Lever vi inte på samma planet? Världen måste stoppa utsläppen av växthusgaser, sa statssekreteraren Panapisi Nelisoni.

– Vill Gud dränka oss? Jag tror inte det. Det som sker är det logiska resultatet av världens orättvisa, av människans girighet, sa pastor Tafue.

Tuvalus öde rymmer ytterligare en ironi. Konsumtionen medan landet sjunker finansieras delvis av det tydligaste uttrycket för globaliseringen, internet. Tuvalus internetadress är .tv. Ett amerikanskt företag hyr rättigheten till adressen och Tuvalu får två miljoner dollar om året i royalties.

Tuvalu blir snart en virtuell nation på riktigt. De nio små öarna med en sammanlagd landyta på 25 kvadratkilometer – som Visingsö i Vättern – blir obeboeliga. Men nationens vatten finns kvar, en ekonomisk zon på 900?000 kvadratkilometer, lika stor som Frankrike och Tyskland. Den är full med fisk.

Vem ska ha rätten till havet?

Kommer Tuvalus regering att ha en internetadress, administrerad på Nya Zeeland eller i Australien?

Blir tuvaluanerna en nation som bara kan samlas på nätet?

Landet har redan tagit de första stegen in i en virtuell tillvaro. Under ett par år sålde en representant för regeringen tuvaluanska pass i Hongkong. De kostade 11?000 dollar styck.

Det var aldrig meningen att köparna skulle bosätta sig i Tuvalu, men landet behövde pengar och folk kan behöva en extra nationalitet av många orsaker.

– Vi slutade med försäljningen eftersom den inte var tillräckligt lönsam, sa Semu Taafaki.

Det är inte konstigt att tuvaluanerna har svårt att ta in vad som sker.

Landet upphör sakta att existera men växer som symbol.

Förr i tiden hade man kanariefåglar för att varna för giftiga gaser i gruvor. När fågeln dog gällde det för gruvarbetarna att snabbt ta sig ut.

Tuvalu är den globala uppvärmningens kanariefågel.

Det finns ingen nödutgång.

Därför stiger havets nivå

FN:s klimatpanel pekar ut människan som skyldig till klimatförändringarna. Bara under vårt sekel väntas havsnivån stiga med upp till en halv meter och dränka städer och människor. Aftonbladets Peter Kadhammar och Björn Lindahl (foto) har mött människorna på öriket Tuvalu, den första nationen som kommer att gå under på grund av den globala uppvärmningen.

Peter Kadhammar