Bon Iver är en förtrollande gåta

avMarkus Larsson

Foto: Adrian Pehrson
Justin Vernon i Bon Iver. Allra sist imiterar han Bob Dylan och det är alldeles fantastiskt.

KONSERT Enda dåliga med vissa konserter är att de tar slut.

Det här var en av dem.


Bon Iver
Plats: Globen, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”20 strafford apts”, ”Creature fear” och ”With God on our side”. Sämst: Bon Iver spelar alldeles för sällan i Sverige. Fråga: Hur kunde den här skruvade musiken bli så stor och populär?


Egentligen är det lite osannolikt att Bon Iver spelar på arenor och uppträder på Globen.

Det var väl aldrig riktigt meningen att gruppen, som i princip är sångaren och låtskrivaren Justin Vernon, skulle bli så här stora.

Vernon, som står i mitten av scenen i spygul t-shirt och gömmer öronen bakom ett par hörlurar, har verkligen gjort sitt bästa för att inte vara populär i en modern värld.

Låttitlarna på senaste skivan ”22, a million” är konstruerade så att ingen ska kunna stava till dem snabbt eller komma ihåg vad de heter.

Ett exempel:

”10 d E A T h b R E a s T ⚄ ⚄”.

Allt är ett glädjande mysterium. Men varför klaga?

Det låter som om någon har lyckats skapa en hybrid mellan Peter Gabriel, Neil Young, Joni Mitchell och Kanye West i ett laboratorium. Det är americana med autotune, soft rock med frijazziga blåsarrangemang, präriepsalmer med Prince-falsetter och beats från ansiktstatuerad rap, voodoo från rymden och tårar i ölen.

Bon Iver liknar inget annat. Att lyssna är som att kliva in en annan, främmande och vacker värld.

Bara Justin Vernons röst är värd en helt egen recension. Med hjälp av maskiner och effekter blir den lika omfångsrik och dynamisk som en orkester.

Konsertens dramaturgi följer inte heller några givna regler. I ”Perth” och ”Creature fear” exploderar bandet och bygger upp öronbedövande ljudorkaner där två trummisar anfaller från varsitt håll.

Men ju längre spelningen pågår, desto tystare och suggestiv blir den. Första extranumret är ”Woods”. Den består av att Vernon samplar sin egen röst i olika tonarter och lager.

Kärnan i musiken är en svävande och förhäxande melankoli som inte går att skaka av sig.

Världen är sjuk och konstig, skrämmande och hemsk. Justin Vernon kommenterar kort den allmänna undergångsstämningen och skickar hem publiken med en både passande och oväntad cover på Bob Dylans ”With God on our side”.

Han tolkar inte bara Dylan, han imiterar hans nasala frasering. Det kunde ha blivit en parodi, men det är alldeles fantastiskt.

Texten skrevs på 60-talet i en lika orolig tid som nu.

Man kan nästan höra hur tusentals nackhår reser sig i arenan.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Bon Iver