Ed Sheeran rafsar ihop ytterligare några låtar
Publicerad 2023-10-06
ALBUM Ed Sheeran har gjort en skiva igen.
Ed Sheeran
Autumn variations
Gingerbread Man Records/Warner
POP När Ed Sheeran slänger ut sin andra skiva för året känns det onekligen just så, som att han slänger ut nåt, lite mer produkt på marknaden bara för att det får plats.
Om vårens album ”Subtract” blev oväntat lyckat med Sheeran-mått mätt, inte minst för att 32-åringen ”gjorde en Taylor Swift” och lånade in Aaron Dessner från The National som producent och faktiskt hade ett högst reellt personligt trauma att skriva om, är ”Autumn variations” väldigt mycket tillbaka i den opportunistiska pop som Sheeran har gjort till sitt adelsmärke.
Det låter förvisso ofta rätt bra, sannolikt för att Dessner har rattat även de här 14 låtarna, men det är en ganska spretig samling som fångar upp diverse för tillfället populära popidéer varvat med några skopor tämligen generisk Sheeran-pop, också denna gång tyvärr inklusive lite rap.
Att till exempel ”Blue” och ”When will I be alright” faktiskt doftar lätt av Bon Iver skulle kunna vara berömvärt men är mest bara ett tecken på Justin Vernons inflytande på modern musik i dag. Sheeran sträcker upp det fuktade fingret i luften och levererar en betydligt simplare variant av något som i grunden är fantastiskt.
Om det beror på att han agerar utifrån den gamla Stikkan Anderson-devisen att folk inte är så dumma som man tror utan dummare eller om han verkligen inte förmår skriva texter med mer substans än så här går att fundera på, men det är sannerligen inga stora insikter vi får oss till livs på ”Autumn variations”.
En låt som ”England” erbjuder bilder av hemlandet från vykortskioskens lågprisavdelning. ”The day I was born” är en liten betraktelse om hur sorgligt det är när ingen kommer ihåg ens födelsedag men bluesen i det känns som en axelryckning, som att Sheeran bara har rafsat ihop nåt i studion för att ha ord att sjunga.
Sannolikt kan Ed Sheeran skratta åt kritikerna hela vägen till banken även den här gången, så universellt älskad är han alltjämt (en version av albumet innehåller bonusversioner av låtarna som hygglo-Ed har spelat in hemma hos olika fans).
Jag märker också att jag inte längre orkar bli provocerad av hans sätt att släta ut singer-songwriterpopen. Det finns en grundkompetens i melodiskapandet som gör att musiken inte nödvändigtvis går att kategorisera som undermålig. Den känns mest bara tråkig, och det är på ett sätt nästan värre.
BÄSTA SPÅR: Jag vet inte, ”Spring” kanske.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik