Knappt styrfart för Mummel Knopfler

1 av 2 | Foto: OLA AXMAN
Mark Knopler i Globen.

avMarkus Larsson

MUSIK

KONSERT Mummel.

Mummel, mummel.

Mummel, mummel, mummel.


Mark Knopfler
Plats: Globen, Stockholm. Publik: Ingen uppgift. Globen ser fullsatt ut, fast med stolar på parketten. Längd: 2 timmar och 5 minuter. Bäst: ”Once upon a time in the west” och ”Your latest trick”. Sämst: ”Postcards from Paraguay” måste vara Knopflers motsvarighet till Kikki Danielssons ”Papaya coconut”.


Ja, det där var inledningen av Mark Knopflers konsert på Globen 2019.

De tre första låtarna närmare bestämt, varav ”Sailing to Philadelphia” var en av dem där gitarristen från Dire Straits knappt verkade röra på läpparna.

69-åringen från Glasgow har aldrig varit en showman eller entertainer i ordens egentliga bemärkelse, tvärtom. Sången ska låta som om Bob Dylan har tagit ett extra sömnpiller och ändå råkat vakna lite för tidigt på en måndag.

Men här sätter han nytt rekord i att vara farbror.

Den kutryggiga entrén där Knopfler långsamt, mycket långsamt, rör sig över scenen reser en viktig fråga:

Kommer han någonsin att komma fram till mikrofonen?

Det ser ut som att en gitarr hjälper en gammal man över ett övergångsställe.

Ingen begär att Knopfler ska vara någonting annat. Hans image och musik har alltid varit en älskvärd motsats till popbranschens idéer om hur en rockstjärna ska se ut, uppträda och vara.

Men leveransen är lite trist. Närvaron och intensiteten skulle inte ens kunna blåsa ut ett värmeljus.

Låtarnas tempo rullar fram på tvåans växel. Knopflers fingrar sätter inte gitarrens toner med samma hypnotiska, välspelade och vackra tajming. Det tar ett tag innan exempelvis ”Money for nothing” gnisslar till och slirar in på rätt plats bland de andra instrumenten.

Med tanke på Knopflers digra och smått fantastiska låtkatalog är årets setlista tom på överraskningar och ofta huggen i sten. Och den som exempelvis ville höra ”Sultans of swing” eller ”Brothers in arms” får vänta förgäves.

Mark Knopfler omger sig med ett strålande tiomannaband av diverse katter och karaktärer, däribland pianisten Guy Fletcher som har stannat vid gitarristens sida sedan 1984. Allihop ger flera låtar en annan klang och färg än på studioalbumen, vilket blir särskilt tydligt i Dire Straits-juvelen ”Once upon a time in the west”.

Ibland möts musikerna och Knopfler i mjukjazziga jams. Kalla det gärna för en rockfusion i jeans som bryter spelningens lakoniska mönster. Dessutom är finalen med ”Piper to the end” och ”Going home” riktigt fin.

Men det är som att sitta och titta på en show som visas i slow motion.

En sak får man ändå ge Knopfler.

Han kan vara den enda som har gjort en rätt lysande låt om en baconmacka.

Fotnot: Mark Knopfler spelar på Scandinavium i Göteborg i kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM