Framtidens hårdrock är redan här
Han undrade: ”Var är de unga som kommer och slår en på käften?”
Om hårdrock är en utdöende art?
Inte på långa vägar.
Men nostalgi och trångsynthet hotar genrens framtid.
Guns N’ Roses spelning på Sweden Rock Festival i somras blev ett antiklimax av astronomiska mått. Under tre utdragna timmar föll festivalpubliken offer för en akt med noll närvaro och en frontman som ofta spottade ur sig en sörja av stavelser.
Bandmedlemmarna själva verkade inte bry sig om att festivalbesökarna flydde fältet i ren förfäran.
Händelsen är långt ifrån unik. På samma festivalscen har till exempel Ozzy Osbourne och Mötley Crüe spridit stor skräck – på fel sätt.
Så länge nostalgi är hårdrockens starkaste valuta tillåts många musikakter att leva på gamla meriter, hur de än låter eller presterar i dag. Vi sätter våra pionjärer på orubbliga piedestaler och dyrkar dem som gudar som inte kan fela eller får kritiseras.
I vissa metalkretsar anses det dessutom vara fint att inte lyssna på ny musik – det är det kreddigaste du kan säga.
På sikt riskerar nostalgiskt navelskåderi och motvillighet till nyskapande musik att bli den sista spiken i hårdrockens kista.
”Har hårdrocken en framtid?”, frågade sig P3 Musiknyheter (då under namnet Musikguiden i P3) i en poddserie från 2019 apropå den stigande medelåldern bland hårdrocksmusiker. I samma veva rapporterade redaktionen att över hälften av banden som spelade på Sweden Rock Festival det året skivdebuterade för mer än 20 år sedan, vilket utlöste en diskussion om festivalens sinande utbud av stora huvudakter.
När jag tidigare i år intervjuade Nicke Andersson och Dregen inför releasen av The Hellacopters senaste skiva kom liknande funderingar på tal.
”Det ser ju rätt mörkt ut alltså. Det är ju inte trendigt med rock”, konstaterade Andersson krasst med såväl skepticism som sorg i rösten. ”Var är de unga som kommer och slår en på käften?”
De finns, svarade jag då. I undergroundscenen.
Faktum är att det aldrig har skapats så mycket bra rock och metal som det gör just nu. Dagens undergroundscen är en mylla av innovativ och inspirerande musik från världens alla hörn. Det finns ett fullkomligt fantastiskt utbud långt bortom Ghost och Greta van Fleet, som de senaste åren har beskrivits som rockens räddning. Och betydligt fler band än Sabaton kan ta över stafettpinnen efter Iron Maiden som nästa stora arenaband.
Framtidens hårdrock är redan här.
Men när vi ständigt favoriserar nostalgi framför nyskapande, stora arenaspelningar framför intima klubbspelningar eller jubileumsutgåvor från våra veteraner framför skivor från nya förmågor kommer de flesta att fastna i undergroundscenen.
För att säkra hårdrockens överlevnad måste branschen och fans bli bättre på att stötta nya talanger och mindre akter. Och då inte enbart band bestående av vita snubbar som spelar retrodoftande rock som tagen från 70- eller 80-talet, för det är i princip enbart dessa som snabbt hamnar på radarn och gör raketkarriärer.
Att i större utsträckning stötta mindre spelställen och festivalarrangemang genom biljettköp ser jag som en avgörande pusselbit. Dessa scener är ofta det enda sättet för icke-etablerade band att spela inför en publik, bygga upp en fanskara och dessutom tjäna en slant. Studiefrämjandets Nemis-scen på Sweden Rock Festival, där yngre talanger tillåts ta plats i rampljuset, är också ett föredömligt samarbete som fler arrangörer och bokare, stora som små, borda titta på för inspiration.
Det betyder inte att vi ska ta Guns N’ Roses bedrifter ifrån dem eller hänsynslöst fasa ut akter som har nått en viss ålder. Det gamla och det nya behöver bli bättre på att samexistera, sida vid sida. Som vapendragarna Scorpions och Thundermother, som har spridit rockens evangelium på andra sidan av Atlanten – tillsammans.
Annars kommer vi stå där med skinnbyxorna nere när det oundvikliga generationsskiftet är här.
Fotnot: Vi måste också få fler kids och ungdomar att konvertera till hårdrocken, men den utmaningen får vi diskutera mer en annan dag.