The Prodigy kommer alltid att förknippas med det sena 90-talet
Per Magnusson om Keith Flint och The Prodigy
En punkig sång- och dansman har sorgligt nog somnat in.
Jag minns epileptisk laser och studsande spikes en småländsk sommarnatt.
Jag var 17 år på min första festival. Jag minns verkligen inte mycket, mer än att vi sov i en decimeter vatten och såg den infamösa Bajsmannen redan första dagen.
Jag minns även fyra konserter: Suede, Wu-Tang Clan, Rage Against The Machine – och The Prodigy.
The Prodigy skulle två veckor senare släppa sitt rekordsäljande album ”The fat of the land” med megahits som ”Breathe”, ”Firestarter” och den ständigt kontroversiella ”Smack my bitch up”. De fick varje folkölspimplande festivalkid att lämna camping och kassettspelare för Hawaiiscenen.
Jag minns att det var kolmörkt när Essex-bandets konsert började. Jag minns den epileptiska lasern i den småländska natten och mc:n Maxim Reality i bar överkropp. Men jag minns framför allt sångaren Keith Flint studsande på scenen som en nostalgisk skyltdocka från Camden Market i ilskna spikes, hundhalsband och Union Jack-jacka.
Om du var född och hade någon slags medvetenhet kring musik på 90-talet kunde du inte undgå The Prodigy. De förärades till och med tolkningar i ”Nilecity” och ”Percy tårar” – en viktig värdemätare för om någonting var att räkna med på den tiden.
Och de kunde naturligtvis bara ha kommit från Storbritannien. Jag tänker på det ölmarinerade, det smutsiga. Med samtidsrock'n'roll-cirkusen Oasis delade The Prodigy kärleken till Sex Pistols punkiga snäsighet. Men de gifte denna med stökiga 90-talsbeats och Premier League-melodier. Tillsammans med Chemical Brothers och Fatboy Slim tog de subkulturen big beat till massorna, men framför allt var deras urbrittiska dansmusik bara deras egen. Även om producenten Liam Howlett ofta pekats ut som geniet bakom gruppen hade naturligtvis Flints omisskännliga röst och karisma en stor del i det.
De tu träffades på en klubb sent 80-tal genom sin gemensamma musiksmak. Flint fick ett blandband av Howlett och uppmuntrade honom till att börja dj:a sin egen musik. Från början var Flint bara bakgrundsdansare i bandet, men lagom till monumentala singeln ”Firestarter” kom han ut som sångare i helt nya kläder – en rejvens Johnny Rotten.
The Prodigy har återförenats och fortsatt att ge ut musik, men de kommer alltid främst att förknippas med det sena 90-talet.
Så när den sorgliga nyheten om att Keith Flint slutat andas i sitt hem i Essex tänker jag på en blixtrande euforisk natt i Hultsfred och lyssnar på ”Breathe”.