Kärleksfull hyllning till tidig svensk hårdrock

Håkan Steen

ALBUM Nu anländer två nya volymer i kulturgärningsserien ”Jobcentre rejects”. Extra intressant är förstås den fjärde, med oförtjänt bortglömd svensk hårdrock och metal från 80-talets gryning.

Diverse artister
Jobcentre rejects vol 3: ultra rare NWOBHM 1978–1983
Jobcentre rejects vol 4: ultra rare FWOSHM 1978–1983
On The Dole

helskärm

HÅRDROCK Det är måhända svårt att föreställa sig för någon som har vuxit upp med internet men att vara tonåring och ha ett brinnande musikintresse på 80-talet innebar att leva i konstant understimulans.

Där vi i dag badar i mer information än vi orkar ta in och musikkonsumtion väldigt mycket handlar om att sålla och välja ur ett ständigt flöde var det på den tiden guld värt bara att ha turen att lyckas spela in sin favoritlåt från radion. Än mer så om man var inne på hårdrock och växte upp utanför storstadsregionerna, långt ifrån välsorterade skivaffärer, hippa rockklubbar och arenakonserterna på Hovet i Stockholm, Scandinavium i Göteborg eller Olympen i Lund.

Det finns en anledning till att en viss sorts 70-talister fortfarande pratar lyriskt om Pär Fontanders P3-program ”Rockbox” eller Anders Tengners inslag i ”Norrsken” och den kortlivade tv-serien ”Metalljournalen”, för det var näst intill enda chansen att alls höra hårdrock och metal i etern i Sverige när genren blomstrade som mest och blev som störst i mitten av 80-talet.

Jag lyssnade på en massa annan musik också men hade en period under tidiga tonår då jag rätt ofta kallade mig hårdrockare. Jag såg Accept, Iron Maiden och Deep Purple på Scandinavium och stod i vårt hobbyrum på söndagarna och tragglade Deep Purples ”Smoke on the water” och Motörheads ”Killed by death” tillsammans med två polare i vårt gemensamma band Rubbish (ett synnerligen välvalt namn). Inspirerad av min skolkompis Björn Englén – som senare köpte en bas, flyttade till Los Angeles och började spela med bland andra Quiet Riot och Yngwie Malmsteen – och hans fanzine Load gav jag även ut kortlivade (ett nummer) hårdrockblaskan Daze.

Men försvinnande få hårdrockband kom till Växjö på turné. Vi som ville se metal på hemmaplan fick primärt hålla till godo med lokala stjärnor.

Jag minns en kylig onsdagskväll 1985 när Orion’s Sword hade åkt ända från Västervik för att spela på Norregårdskolans fritidsgård. Orion’s Sword hade tagit bilder i fotostudio och tryckt upp konsertaffischer och brassade på med såväl rökmaskin och medhavd ljusrigg som brallor i skinn och spandex för den lilla publik av kanske 20 högstadiekillar som satt utspridda på golvet framför scenen. Ungefär hälften var där för bandet och den andra hälften utgjordes av gårdens stammisar som efter en stund delvis återgick till rundpingisen i rummet intill.

Redan då klarade jag av att se ”Spinal Tap”-komiken i situationen men var samtidigt ändå imponerad, för Orion’s Sword kändes som ett riktigt band, som hade spelat in flera demokassetter i en riktig studio och dessutom faktiskt varit med på Swedish Metal Aid-singeln ”Give a helpin’ hand”.

Det är i ungefär den världen som vi rör oss på den fjärde volymen av ”Jobcentre rejects”, musikmissionären L-P Andersons älskvärda, icke-streamade samlingsserie med genuint obskyr hårdrock från skarven mellan 70- och 80-tal.

Hittills har serien koncentrerat sig på NWOBHM (”new wave of British heavy metal”), scenen som uppstod när hårdrocken mötte punkens gör det själv-energi i England i slutet av 70-talet och i spåren efter Iron Maiden och Saxon satte en mängd entusiastiska men ofta relativt kortlivade band på banan.

Nu har turen kommit till den inhemska motsvarigheten FWOSHM, ”the first wave of Swedish heavy metal” (eller FVASHM, som det hette i försvenskad version när musikjournalisten Annika Sundbaum-Melin under de här åren passionerat bevakade scenen i tidningar som The Hammer och Rocket).

Vi har att göra med grupper som Behemoth från Sundsvall, Squetters från Glommersträsk, Trazer från Jönköping och Paradize från Mörrum. Band som satsade sina sista stålar på intrument och slet ihop till några timmar i studio för att få släppa en egenutgiven singel eller åtminstone få med en låt på studieförbundssponsrade samlingar som ”Rock 82 Vetlanda” eller ”Kristianstadrock volym 2 1983”.

I vanlig ordning har de tolv spåren sållats fram med känslig hand, bilden av det tidiga 80-talets svenska hårdrock blir tämligen imponerande i så här högkoncentrerad form. Hör inte minst ”State of shock” med Mercy från Sölvesborg eller ”Axeman & the virgin” med Silver Mountain från Malmö (där för övrigt pianisten Jan Johanssons söner Anders och Jens Johansson ingick innan de började spela med Yngwie Malmsteen).

Men det som verkligen drabbar är tidskänslan av svensk landsort och, framför allt, den obändiga viljan. Det var ingen lek att få tunga riff att låta som man ville i den lokala dansbandsstudion, och bara att alls lyckas ta reda på varifrån det gick att beställa ett schysst tolvradigt nitarmband krävde på den tiden en hel del research.

Samtidigt lyckades den ambitiöse sångaren inte alltid övertala basisten att lägga mindre pengar på sin Zündapp och mer ärmlösa tigermönstrade t-shirts. Så banden försökte verkligen låta och se så tuffa ut som de bara kunde men det blev lite grand som det blev för att de bodde där de bodde i den tid som var då.

Parallellt släpps även en volym med mer NWOBHM, också den sedvanligt välkurerad med starka spår av akter som Raw Deal och Clientelle, men det är den svenska samlingen som verkligen förtjänar att kollas in.
BÄSTA SPÅR: ”State of shock” med Mercy.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik