Foals låter oväntat tråkiga
Uppdaterad 2019-10-30 | Publicerad 2019-10-25
ALBUM Tidigare i år släppte Foals ett gripande album om världens kriser, det första av två som skulle komma i år.
Men fortsättningen är alldeles för blek för att göra avtryck.
Foals
Everything not saved will be lost – part 2
Warner
POP Vad har filmer som ”Grease”, ”Hajen” och ”Baksmällan” gemensamt? De har alla fått totalt onödiga uppföljningar.
I musikvärlden har ”Everything not saved will be lost” drabbats av samma olyckliga problem.
I våras släppte Foals det första av två album om klimathotet och jordens undergång. Med omedelbara melodier, stegrande gitarriff och sångaren Yannis Philippakis desperation skapade de en skiva som både fastnade och berörde.
Albumet nominerades även till prestigefyllda Mercury Prize, som varje år listar årets bästa brittiska album.
Fortsättningen är inte alls lika stark.
Inför släppet lovade bandet att uppföljaren skulle låta ”tyngre”. Men ”rörigare” är en bättre beskrivning. Här tävlar gitarrer, syntmattor, sång och beats om vem som kan låta mest.
Det bästa med föregångaren var dessutom hur sångarens hårda ord om vår sviktande framtid träffade ännu hårdare bland medryckande melodier.
Nu går både text och musik obemärkt förbi.
Det är också första gången som Philippakis aggressiva sångstil känns krystad. Nästan som att han kompenserar för de relativt svaga texterna genom att skrika sig fram, i hopp om att hans ord ska beröra starkare.
Det blir som tydligast i ”Black bull”, enligt bandet en låt om farlig maskulinitet. Men refrängen består av så trista rader som ”We not playing around/The black bull’s in town”.
Foals har ett litet undantag i singeln ”The runner” där deras sorg och desperation återigen griper tag.
Annars är det här en uppföljare som både bandet och världen hade kunnat vara utan.
BÄSTA SPÅR: ”The runner”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik