GES återförening är tvättäkta nostalgi

1 av 3 | Foto: ULF PALM
GES – en för alla, alla för en.
MUSIK

KONSERT Niklas Strömstedt beskriver GES turnépremiär pricksäkert. Som en ren och skär nostalgitripp.
– Jag kan lova er att vi inte kommer spela en enda ny låt i kväll, säger han till publikens jubel.


GES
Plats: Dalhalla, Rättvik. Publik: 5 739 (rekord i Dalhalla). Längd: 2 timmar. Bäst: ”Magaluf” och ”Om”. Sämst: ”Händerna på täcket”.


RÄTTVIK. Glenmark, Eriksson, Strömstedt – de tre musketörerna av tidig svensk 90-talspop. Var du ens född då är deras melodier tatuerade på din hjärna, alldeles oavsett vad du tycker om saken. Min polares pappa Jerry spelade alltid Niklas Strömstedt i sin vita Opel på väg till fotbollsträningen.

När trion kom samman som supergruppen GES var de så nära ett Crosby, Stills & Nash vi kom i Kent Finells Sverige. Lyfta av en stekhet svensk fotbollssommar – jag minns också tjock-tv:n i sommarstugan och grannarnas vrål mot ljusblå junihimmel – skrev de in sig i svenskpophistorien. Debutalbumet sålde i surrealistiska 450 000 exemplar.

Men en återförening – den som började på Skansen 2016, fortsatte med sex konserter i Borgholm förra sommaren och nu blommar ut i full turné – kändes långt ifrån given. Niklas Strömstedt har ju funnit sin plats som värdig Elvis Costello-figur i tv, Orup skriver utmärkta låtar till yngre souladepter och Anders Glenmark gör vad Anders Glenmark gör nuförtiden.

Vad GES har med samtiden att göra? Ungefär lika mycket som Jonas Therns frisyr. Det handlar naturligtvis om tvättäkta nostalgi.

Ett svenskt The Eagles

I vackra Dalhalla råder passande nog en tryckande värme, mycket som sommaren 94. Just i kväll gör IFK Rättvik bandy inga bra affärer med sin filtuthyrning.

När GES går på scenen – tillsammans med ett generöst sjumannaband – påminner de om ett svenskt The Eagles. Kanske i synnerhet i balladerna ”Ingenting minner om dej” och ”Handen på hjärtat”. Stämsångssjungande, mogna, alla med gitarr långt ner på knäna. Men den sortens jämförelser känns snart krystade.

För GES är ju så oerhört mycket – GES.

Knyckiga melodier med ena foten i schlager och den andra i brittisk 60-talspop, avväpnande självironi och tre omisskännliga röster i perfekt symbios. Orup introducerar dem som Sveriges äldsta pojkband, en beskrivning som träffar mitt i prick när trion grupperar sig i inövade stämsångsformationer på scenen.

Men faktum är att Glenmark, Eriksson och Strömstedts respektive sololåtar har ännu mer kultkapital än trions. Det är först när Orup tar några danssteg i glittriga byxor och fyrar av chartersoulhiten ”Magaluf” som det blir sittdans i Dalhalla.

Orup spelar congas och go-go-dansar

När medlemmarna lyser solo agerar de andra bakgrundsunderhållning. Orup spelar till exempel congas och go-go-dansar i Anders Glenmarks folkhemsreggae ”Mare mare”.

Allra bäst är Niklas Strömstedt, GES ständige mellanpratare. Likt en svensk Jackson Browne värnar han om musikens mjuka värden. I hans låtar dricker huvudpersonerna te med mjölk och honung. Hans ”Om” är majestätisk.

Men alla låtar leder fram och tillbaka till en sommar för 24 år sedan.

Fotbollshymnen är så sammankopplad med minnet att man hör Tommy Svensson citera Karin Boye så fort gitarrintrot ljuder.

”När vi gräver guld i USA” kan fortfarande förvandla ett kalkstensbrott i de dalänska skogarna till ett sjudande Pontiac Silverdome.

Här är de mest streamade låtarna på Spotify 00:60
ARTIKELN HANDLAR OM