Stellan Skarsgård

Filmerna du inte får missa – just nu

Nöjesbladet tipsar om vad som är bäst på bio

avAftonbladet

Ford och Ferrari tävlar mot varandra. Martin Scorsese är tillbaka med en ny gangstersmocka. Och i din tv har en ny julklassiker sett dagen.

Nöjesbladets recensenter plockar ut de främsta guldkornen bland filmer som visas på bio just nu (plus två streamade rullar) – från de senaste premiärerna ner till de äldsta.

”I Guds namn”.

I Guds namn (november)

DRAMA François Ozon har arbetat utanför sin komfortzon med den här nyktra, kontrollerade och metodiska, men också djupt moraliskt upprörda verklighetsbaserade filmen om en pågående pedofilskandal inom den katolska kyrkan. Blodig speltid på 137 minuter, men den här vedervärdiga historien – som på många sätt påminner om den i Tom McCarthys ”Spotlight”, även om fokus där låg på de grävande journalisterna snarare än på offren – förtjänar att inte hastas igenom. (Karolina Fjellborg)


Foto: Netflix
”The Irishman”.

The Irishman (november)

DRAMA ”The Irishman” är en mogen filmskapares svar på sin egen fräcka, ungdomliga maffiadebut, ”Dödspolarna” (1973). Tempot är långsammare än i Scorseses föregångare. Han tar tid på sig, vill skapa eftertanke, men det finns ändå inte en död stund i Steven Zaillians manus. Spännande och vemodigt. Det här är den bästa gangsterfilmen sedan ”The departed” (2006). (Stefan Hedmark)


Foto: Fox
”Le Mans ’66”.

Le Mans ’66 (november)

DRAMA Filmen skildrar den verkliga historien hur amerikanska Ford tog sig an italienska Ferrari. Arenan var franska 24-timmarsloppet Le Mans. Skickligt berättande tar oss med in i de snabba bilarna, och man får verkligen en känsla av att åka med i hisnande hastigheter. På gränsen till åksjuka. Spänning. Det mänskliga dramat stannar kvar när motorerna tystnat. (Jens Peterson)


Foto: Folkets bio
”Sara med allt sitt väsen”.

Sara med allt sitt väsen (november)

DOKUMENTÄR Den här dokumentären skapar skickligt ett porträtt av författaren Sara Lidman utan att ha ett gäng ”talking heads” som berättar om henne. Det är inte lätt att få till. Men Gunilla Bresky använder sig av Sara Lidmans styrka, språket, för att forma sin bild av henne. Filmens guldgruva, det som verkligen för oss närmare henne, är det mångåriga dagboksskrivandet. Filmen är fast rotad i Västerbotten och Norrbotten, med en regissör som verkar i Luleå och nyskriven filmmusik av Johan Ramström, som lyxigt nog framförs av Norrlandsoperans symfoniorkester. (Stefan Hedmark)


Foto: SF
”Jag kommer hem igen till jul”.

Jag kommer hem igen till jul (november)

DRAMA Ella Lemhagen får Peter Jöback att glänsa i sin första stora filmroll. Hon får Johannes Kuhnke att utstråla exakt rätt mycket bitterhet, tjurighet, envishet – och även kärlek – i brodersrollen. Det är som att han nu utstrålar en självsäkerhet i sitt spel, som kanske kom med det publika genombrottet i Ruben Östlunds ”Turist”. Lemhagen har på ett perfekt sätt lyckats mixa allvar och underhållning, för det finns även ljusglimtar i detta drama som också är fyllt av snö, julstämning och väl framförd musik. (Jan-Olov Andersson)


Foto: Folkets bio
”Gud finns, hennes namn är Petrunya”.

Gud finns, hennes namn är Petrunya (oktober)

DRAMA Filmen baseras på en verklig historia, och de kvinnliga filmskaparna med regissören Teona Strugar Mitevska i spetsen vill visa hur efterblivet Nordmakedonien är på jämställdhetsområdet, och hur korrumperat ett samhälle där lagen och kyrkan sitter i knät på varandra kan bli. De gör det med mycket humor, ibland på gränsen till Balkan-buskis, men uttrycksfulla Zorica Nusheva som Petrunya ger också filmen tyngd och allvar. (Sylvia Balac)


Foto: SF Studios
”En komikers uppväxt”.

En komikers uppväxt (oktober)

DRAMA Det är plågsamt att se de elaka eleverna mobba de svaga. Det är ännu mer plågsamt att se de svaga vända sig mot varandra när de försöker bli accepterade i det tuffa gänget. Rojda Sekersöz film fångar skickligt kraften i Jonas Gardells självupplevda berättelse. ”En komikers uppväxt” är en film som gör ont i magen och ont i hjärtat. Gardells manus hittar en ny infallsvinkel jämfört med romanen som kom för 30 år sedan. Filmen utspelas i 1970-talets Sverige men känns dessvärre tidlöst aktuell. (Jens Peterson)


Foto: Warner
”Joker”.

Joker (oktober)

DRAMA Våldet i djupt engagerande och mycket suggestiva ”Joker” är obehagligt och omskakande. Och Joaquin Phoenix förkroppsligar sin psykiskt störda man så trovärdigt, att man snarare känner medkänsla och tycker synd om honom när han totalt spårar ur. Störst släktskap har ”Joker” faktiskt med två Martin Scorsese-filmer. ”Taxi driver” (1976) för att Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) skulle kunna vara bror till Travis Bickle, Robert De Niros rollfigur i filmen. En bitter ensamvarg och incelman i 1980-talets New York, även om det här kallas för Gotham City. (Jan-Olov Andersson)


”And then we danced”.

And then we danced (september)

DRAMA Filmen har jämförts med "Call me by your name" och det de båda har gemensamt är hur exakt de fångar känslan av att helt uppfyllas av en annan människa och tänka på någon dygnets alla timmar. Hur han luktar, hur han ser ut och smakar, hur hans hud känns under handen och hur det låter när han inte ringer. Energin! Musiken! Bilderna! Skådespelarna, och kemin mellan dem. Scenerna med brorsan och bästa vännen Mary som är så fina att man nästan går sönder. Allt sammantaget: en målsökande missil rakt i hjärtat. (Emma Gray Munthe)


Foto: Nordisk film
”Hasse & Tage – en kärlekshistoria”.

Hasse & Tage – en kärlekshistoria (september)

DOKUMENTÄR Hur sammanfattar man duons kulturella gärning på en timme och fyrtiofem minuter? Regissören Jane Magnusson utgår från sig själv. Det var deras humor som förenade henne och pappan – den smälte bort generationsskillnader och fick både höger och vänster att skratta. Det är en omtumlande resa genom familjernas hemmafilmer, krogshowerna och klipp ur bio- och arkivfilmer, berättat med värme, nyfikenhet och engagemang. (Stefan Hedmark)


Foto: SF Studios
”438 dagar”.

438 dagar (augusti)

DRAMA Journalistromantiken, adrenalinet, den clownartade rättsprocessen, fångenskapen och det politiska arbete som fick hem dem: "438 dagar" är oavbrutet spännande och underhållande. Filmen är också fint castad ner i birollerna, och regissören Jesper Ganslandt har fått fram känsliga prestationer från dem alla. Att huvudpersonerna är så lätta att tycka om trots sina brister, och den omväxlande mjukt sköra och grabbiga jargongen och spelet dem emellan är filmens största styrka. (Emma Gray Munthe)


Foto: Neon
”Amazing grace”.

Amazing grace (augusti)

DOKUMENTÄR De två långa konsertkvällarna med Aretha Franklin har skickligt slimmats ner till 89 minuter, men det överväldigande intrycket består. Det är innerligt och intensivt. Svetten rinner under kokheta strålkastare inne i den lilla kyrkan medan det ena gospelörhänget efter det andra får församlingen (däribland Mick Jagger och Charlie Watts!) på fötter. Här kan vi snacka halleluja moments. (Stefan Hedmark)


”Once upon a time... in Hollywood”.

Once upon a time... in Hollywood (augusti)

DRAMA I filmens andra hälft kickar Quentin Tarantino i överväxeln. Och då är det gasen i botten. Kul drift med spaghettivästerngenren. Brad Pitt blommar som komisk skådespelare som han kanske aldrig har gjort tidigare. Som filmtitelns ”Det var en gång…” antyder, så är det en saga. En Hollywoodsaga som både närgånget klär av Hollywoodmyten, skojar med den och förvränger den på ett helt galet, våldsamt och roligt sätt. Trots en seg inledning lämnar man lika tillfredsställd som någonsin av en Tarantino-filmfest. (Jan-Olov Andersson)


”The angry birds movie 2”.

The angry birds movie 2 (augusti)

ANIMERAD Det är underhållande för många åldrar. Filmen driver med äventyrsfilmernas klyschor, som 007-världen, här finns slapstick och kul musik. Huvudpersonen Red stöter ihop med smarta fågeltjejen Silver, ett förhållande som börjar med gräl men flaxar mot romantik. Jo, det är gröna grisar som pratar göteborgska och är allmänt knasigt. Men kul. (Jens Peterson)


Foto: Disney
”Aladdin”.

Aladdin (maj)

ÄVENTYR Wow. Sången ”Speechless” ger nya ”Aladdin” ett lyft och blir en klassiker. I stort är historien med skådespelare samma som i den animerade filmen. Disney behåller stommen i sin musikal från 1992. Kvar finns sångnumren, men här finns också nyskrivet som den imponerande styrkeuppvisningen från prinsessan Jasmin (Naomi Scott). Hon exploderar i ”Speechless” om att vägra vara tyst. En saga om att få visa vem man egentligen är. Oavsett om man är ficktjuv som Aladdin eller prinsessa som Jasmin. Även en ande med gränslösa krafter kan känna sig instängd och ensam. (Jens Peterson)


... och missa inte det här hemma i din tv

Foto: Netflix
”Klaus”.

Klaus (november)

ANIMERAT Netflix första animerade långfilm – en sorts jultomtens ursprungshistoria, förlagd till Svalbard och med ett ledmotiv av Zara Larsson – är en angenäm överraskning. En familjefilm med både ett stort hjärta, charmigt gammaldags animation, och ett mörkt och makabert stråk som gör att den i sina bästa stunder för tankarna till julklassikern ”The nightmare before christmas”. (Karolina Fjellborg)


Foto: Netflix
”The laundromat”

The laundromat (oktober)

KOMEDI Det är ett fräckt grepp som regissören tagit på Panamadokumenten, den stora skandal som hundratals journalister runtom i världen jobbade med att avslöja häromåret. De två Panama-advokater som var skyldiga, har i filmen förvandlats till två sorgligt uppblåsta komiska figurer, spelade av Gary Oldman och Antonio Banderas. Mycket roligt, mycket avslöjande. Man blir upprörd, men får skratta också. Visas på Netflix. (Jan-Olov Andersson)


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

ARTIKELN HANDLAR OM