”Jag trodde inte pappa fanns”

Thomas Poppe sjunger om sin svåra uppväxt

Uppdaterad 2024-01-11 | Publicerad 2002-06-30

Hans pappa gav sitt liv åt teatern.

Nu sjunger skivdebuterande sonen Thomas Poppe ut om den svåra uppväxten och sin frånvarande far.

- Jag grät när jag såg honom på tv. Jag trodde inte att han fanns i verkligheten.

I skuggan av NILS POPPE Thomas Poppe kände redan som barn omvärldens förväntningar. - Folk skrek: "Var lika kul som din far! Får vi se Fabian Bom nu!" Jag fick paniksyndrom och minns att jag sprang och låste in mig på toaletten, säger han till Aftonbladet. Statyn på Nils Poppe restes den 14 juni i Fredriksdalsteatern i Helsingborg, där den legendariske skådespelaren drog storpublik varje sommar mellan åren 1966 och1993.

Thomas Poppe, 39, kliver ut ur skuggan.

På skivdebuten "Den jag är" blottar han sin smärtsamma barndom och jakten efter en egen identitet.

Skild från sin legendariske far Nils Poppe.

- Jag kände av omgivningens förväntningar redan som barn. Det stod femton stycken runt mig och skrek: "Var lika kul som din far! Får vi se Fabian Bom nu!" Jag fick paniksyndrom och minns att jag sprang och låste in mig på toaletten, säger Thomas Poppe till Aftonbladet.

Fanns bara i tv

Hans far älskades av ett helt folk.

Men för Thomas förblev Nils Poppe i många år en främling som bara fanns på tv och på teaterscenen.

- Det var ett sökande efter en far som inte fanns där. När jag såg honom stå på scen blev jag lugn, för då fanns han. Men mellan föreställningarna var han borta. För ett barn blir det en väldig tomhet.

Han minns särskilt en händelse.

Thomas var sex år och succéfilmen "Soldat Bom" med Nils Poppe i huvudrollen hade just börjat på tv:n.

- Jag började gråta och blev helt förtvivlad. Mamma frågade vad det var och jag sa: "Pappa finns inte i verkligheten, han finns bara på film". Jag trodde plötsligt att han var borta, eftersom han aldrig var i hemmet. Mamma fick ta mycket av den rollen som far inte kunde vara.

Teatern - en flykt

Musiken fanns där tidigt, men liksom sin far inledde Thomas en karriär inom teatern.

När det var dags att söka sig vidare till olika scenskolor fick han nog.

- I början var teatern en flykt. Men till slut blev det för mycket "Nils Poppes son". Ska han nu också bli rolig, ska han ta över och gå i sin fars fotspår? Då kände jag att jag måste bryta mig loss, säger han.

Efter diverse jobb som artist och konferencier satsar han nu fullt ut på musikkarriären. Med doftspår av Plura, Lundell och LeMarc har tolv sånger getts liv på skiva, med hjälp av poeten Mikael Rudesjö och gitarristen Janne Bark.

- Skivan är ett slags punkt, ett sätt att göra upp med det som varit. Jag har lärt mig att kanalisera smärtan och göra konst av det.

Hur ser du på din uppväxt i dag?

- Jag har försonats med det förflutna. Och jag har försonats med min far. Vi nådde varandra de sista tio åren och kunde mötas. Han såg mig till slut.

Björn Solfors

Följ ämnen i artikeln