”Mästarnas mästare” är årets tv-upplevelse hittills
Kristoffer Bergström om charmerande falsksång och ångest
Jag är tagen.
Tyckte du inte om det här avsnittet så måste du hata Mästarnas mästare.
Nej, då måste du hata tv.
Allt börjar med en portion självinsikt. Vi är framme vid avsnitt åtta av tio, men ärligt talat har allt hittills varit ett intro.
– Sätt er till rätta, för nu börjar det på riktigt. Nu börjar ”Mästarnas mästare”, säger Micke Leijnegard.
Sedan kommer nivåhöjningen, upptrappningen, utklassningen av övrig nöjes-tv. När såsiga minnesfilmer och utslagsfria program är avklarade återstår pur tävling. Spänning och känslosvall.
Charmerande falsksång
Johanna Davidsson klantar sig i sin paradgren kajak och tabellen tycks huggen i de andalusiska veckbergen. Men så sprakar hon till i elkontrollen och räddar sig till säker mark. Omutbare Sebastian Larsson fallerar i slutgrenen, pressar sig till det yttersta i magdödaren men torskar mot nederlagstippade Anja Pärson. Emma Johansson fyller fyrtio och bjuds på den mest charmerande falsksång man hört sedan Samir och Viktors mikrofonljud läckte.
Och Jimmy Samuelsson?
Vilket utsökt finsnickeri i klippning och ljudläggning när brottarens dödsdans med elektriciteten övergår till komik, när det knäpper som av smatterband till tonerna av ”An der schönen blauen Donau”.
Man drivs av ångest
För att inte tala om bordssamtalet över varsin pizza. De vanligen så stela och överdrivet redaktörsstyrda snacken om medaljens baksida bet den här gången som en grävskopa i grus.
– Jag har filosoferat om att ni lärt er att förlust inte är så hemskt, så ni kan bara njuta, säger Leijnegard.
– Det är bullshit. Man drivs av ångest och rädsla för att misslyckas eller förlora. Sedan kan de gå hand i hand, för du ser drömmen, men du är livrädd för att missa den, replikerar Sebastian Larsson.
– Rädsla är det mest naturliga du har. Står du inför ett störtlopp så ser de på alla när rädslan slår in, fyller Anja Pärson i.
Bästa vännen förkrossad
När krutröken lagt sig står fältets två bästa vänner kvar, redo för tvekamp. Joel Lundqvist är favorit, men ödet och hans underligt svaga greppförmåga gör att han omedvetet passar staven till Sebastian.
– Du gav mig den för fan, utstöter Larsson, till synes förkrossad över resultatet.
Det är synd att säsongen haft sina skönhetsfläckar, för i det stora hela har den varit en nytändning för ett slitet koncept. Det syntes särskilt ikväll.
Vad satte vi för betyg på Patrik Järbyns jägarvila, på Jonna Adlertegs hängkraft, på hela Nils van der Poels insats tidigare år? Fem plus, fem fyrar, fem getingar, en tärningssexa?
Bara en dåre hade satt lägre på det här avsnittet.