Skinkan – en soppa

Karin Ahlborg

Jag slutar aldrig att förvånas.

I går hittade jag skivad skinka med tolv ingredienser.

Tolv?

helskärm

Man kan liksom aldrig slappna av när man ska handla mat.

Sträckte ut handen för att ta ett paket Emilskinka, tillverkad av Scanägda Pärsons i Ängelholm.

Jag brukar inte fundera jättemycket över smörgåsskinka. Det är hoppressade köttbitar som formats till en rulle eller något som ska likna en hel skinka.

Sedan har salt och ibland socker tillsatts. Och så skivas den upp och läggs i olika förpackningar efter kokning eller rökning.

Men Emilskinkan hade väldigt mycket text på etiketten.

Och väldigt lite skinka i sig, visade det sig. Bara 83 procent.

Hur är det möjligt?

Jo, så här:

Förutom självaste skinkan, saltet och en gnutta cayennepeppar har man vatten.

Och för att vattnet ska stanna i skinkan tillsätter man natriumlaktat som är ett salt som binder vatten väldigt bra. Sedan slänger man in polyfosfater som är ännu bättre på att binda vatten. Och potatisstärkelse som också binder vatten jättebra.

Vid det här laget är skinksoppan förmodligen ganska vattnig så ett förtjockningsmedel gjort av rödalger, karragenan, som brukar användas när man gör exempelvis mjukglass tillsätts.

Skinkröran har alltså blivit tjockare och kan nog formas till en rulle nu. Men smaken? Fixar Pärsons med glutamat. Sånt som kineskrogar tar till och som ger en hel del människor huvudvärk och svettningar.

Och färgen kan hjälpas upp med salpeter. På Scans hemsida står det om salpeter att det ”används inte vare sig i chark- eller färsprodukter”.

Men vattenproppad skinka räknas säkert inte till charkprodukter.

Två varianter av surhetsreglerande medel åker in på slutet.

Hur det står till med Pärsons rökta kalkonbröst med bara 73 procent kalkon kan du ju fundera över.

Och varför en rökt produkt egentligen behöver konserveringsmedel. Rökning är en av de äldsta konserveringsmetoderna.

Ja, milda himmel...