Bråket om skolmaten i Lycksele är inte friskt
Kvar står personalen med värk i magen
Ett av få vuxna ansikten jag minns från min lågstadietid är min mattant. Vi kan kalla henne Ing-Marie och borde också kalla henne måltidsbiträde, inte mattant, men sådana ord fanns inte i mitt sjuåriga ordförråd.
Ing-Marie var verkligen min. Hon ansvarade för specialkosten på Ljuraskolan i Norrköping och stod i ett hörn i matsalen där hon var drottning som med hökögon vakade över sina små plåttråg från vilka maten serverades. Inget innehåll fick av misstag spilla mellan trågen: Tomaterna från veg-kosten fick inte kontaminera mitt tomatallergiska tråg. Ägg från mitt fick inte spilla över i äggallergikerns, och så vidare.
Någon hade koll på att min barnmage inte av misstag fick i sig något den inte tålde
Alla andra barn fick ta mat själva, vi allergiker fick gå till Ing-Maries hörn. Jag var ett mycket allergiskt barn och gick dit ofta. Ing-Marie var snäll. Hon ansvarade inte bara för sitt hörn utan för flera barns liv och hälsa. En matsalsdrottning lika ödmjuk som mäktig.
Man fattade att vara tacksam. Inte nog med att maten var gratis, utan någon hade dessutom koll på att min barnmage inte av misstag fick i sig något den inte tålde.
En helt annan inställning tycks barn och föräldrar haft till skolmaten i Lycksele, där delar av lokalsamhället under hösten drabbats av ett skjuta-sig-själv-i-foten-anfall av sällan skådat slag.
Tidningen Kommunalarbetaren beskrev turerna i veckan. Efter att skolmaten skulle bli mer lokalproducerad och innehålla mindre men bättre kött gick proppen i Lycksele. Pappor ringde och hotade bespisningspersonalen. Deras barn kastade tallrikar på matsalsgolvet.
Petra Lindblom, kallskänka på Tunnbergsskolan, beskriver hösten med ordet “lynchstämning”. Till slut tvingades Lycksele att plocka tillbaka den gamla matsedeln. Ut med grekiska biffar, falafel och älgköttbullar. In med halv- och helfabrikat igen.
Kvar står personalen med värk i magen efter höstens hot och hat. Elevernas kroppar får klara skolan med mindre och sämre näring, lokala företagare säljer åter färre råvaror – halvfabrikaten skeppas in någon annanstans ifrån.
Det kändaste exemplet på vad som slarvigt kallas masshysteri är danssjukan som drabbade den franska staden Strasbourg 1518. Mellan 50 och 400 personer började plötsligt dansa. I veckor. Det sägs att vissa dansade tills de dog. Ingen vet varför, om det inte handlade om ett psykologiskt fenomen.
Det går naturligtvis inte att från en krönika diagnostisera en hel stad, men att så aggressivt kampanja mot sin egen eller sina barns hälsa som i Lycksele ser nog få som helt friskt.
Jag älskade Ing-Marie. Inte minst för att det var så uppenbart att hon konkret tog hand om min hälsa. Men också för att specialkost till en allergiker i regel måste lagas från grunden. Jag åt biff medan mina klasskamrater satt bredvid och petade i simmig korvstroganoff.