Lycka är att svälta i en etta på sjutton kvadrat

200 000 unga bor hemma hos mamma

Nudlar, om studenten själv får välja

När jag och mina klasskamrater tog studenten varade lyckan lika länge som fyllan. Dagen efter var det dags att bli vuxen.

Några av oss skulle studera, andra börja jobba. Det första vi kollade efter var bostäder. Bostadsförmedlingen var helt hopplös. Där har vissa stått i kö i lika lång tid som jag har levt.

Blocket fick helt enkelt duga. Att bo i en liten källare kan väl inte vara så illa, visst?

Enligt en rapport från Hyresgästföreningen bor nästan 200 000 ungdomar ofrivilligt med sina föräldrar.

Jag vet inte vad ungdomar har kvar att längta till utöver en gymnasieexamen. Min generation har inte upplevt något annat än ett Sverige som ständigt stramas åt.

Vi sitter spänt och iakttar prognoser för bostadsbyggande. När vinsterna och spekulationerna skjuter i höjden kanske vi kan unna oss en etta för 5 000 kronor i månaden.

Inget byggs och regeringen syns inte till.

Byggarbetarnas protester från Sergels torg glömdes bort snabbare än en TikTok-trend.

Enligt Boverket finns ett behov av att bygga hela 70 000 bostäder bara i år. Det blir inte mer än 19 000. Byggnads a-kassa fylls med arbetslösa och konkurserna i byggbranschen sprider sig som en löpeld.

En del av problemet är de höga byggkostnaderna.

Oftast brukar kostnaderna motivera de höga hyrorna vid nyproduktion. Inte värst långsökt att tänka sig att ett investeringsstöd hade underlättat. Det tycker Hyresgästföreningen i alla fall.

Men bostadsminister Andreas Carlson vill istället att det ska bli enklare att bygga. Buller? Vem bryr sig. Trångt? Skit i det. Bygg bara.

Lite så låter det. Buller har en stor påverkan på vår hälsa. Det har flera effekter på hjärta och kärl. Men det är åtminstone bättre att lida av smärta med ett tak över huvudet.

Debatten kan inte bara handla om subventioner och regler.

En gång i tiden var en bra bostad en social rättighet i Sverige. Det undanröjde slummen, trångboddheten och bostadsbristen.

Idag härjar ohämmade marknadskrafter som gör vinst på människors utsatthet.

Att det inte räknas som ett politiskt misslyckande är obegripligt.

När sommaren efter studenten väl var över blev det inte riktigt som mina klasskamrater hade tänkt.

Många bodde kvar hemma. Andra betalade orimligt höga hyror bara för att ha ett tak över huvudet. Mindre pengar lades på mat och annat nödvändigt för att få ihop vardagen.

Men man kunde åtminstone svälta i en etta på sjutton kvadrat.

Eller med andra ord: sann lycka för oss födda på 00-talet.

En dröm.