Kristerssons ego lägger krokben för försvaret
Ska statsministern kasta pennor på Putin?
Det finns en gammal historia om Ulf Kristersson som dyker upp då och då.
Som kommunalråd i hemstaden Strängnäs ska Kristersson ha varit lättantändlig. I en gammal intervju med Svenska Dagbladet berättade en av hans tidigare kollegor om hur den unga Kristersson brukade ”slänga papper och pennor” omkring sig i sessionssalen när han blev irriterad.
Nu är det dags att huka sig igen. Ulf Kristersson är på ett rackarns humör.
Bristande försvarsvilja
Statsministern stör sig på svenska medborgares bristande försvarsvilja. Inte vilka medborgare som helst – i en intervju med Aftonbladet förtydligar Ulf Kristersson att han syftar på invandrare och flyktingar.
– Det är helt uppenbart att det finns människor som i första hand vill ha skydd av Sverige, snarare än att fullgöra sina skyldigheter mot Sverige, säger statsministern.
Ulf Kristersson oroar sig alltså över försvarsviljan. Vad gör han åt problemet? Pekar ut enskilda grupper som potentiella förrädare.
Det är inte så man bygger en gemensam identitet och försvarsvilja.
Skapar splittring
Som statsminister hade Ulf Kristersson kunnat använda sin plattform för att försöka ena landet. Han har alla möjligheter att motivera svenskarna, få dem att känna sig delaktiga och väcka en gemensam kämpaglöd.
I stället skapar han splittring med sina ihärdiga attacker mot utlandsfödda. De som pekas ut blir knappast mer motiverade att försvara ett land som inte välkomnar dem. Resten riskerar att dras med i hetsandet och vända sig emot dem med annan bakgrund.
Sverigedemokraterna är säkerligen belåtna. Ulf Kristersson har lyckats flytta försvarspolitiken till deras planhalva. Plötsligt handlar diskussionerna inte längre om beredskap och värnplikt, resurser och personalförsörjning. Statsministern har lyckats reducera ännu ett politikområde till att handla om invandringen.
Väljer SD
Kristersson väljer sitt regeringsunderlag före svensk säkerhet. Det är kortsiktigt, egoistiskt och farligt i ett läge då det är viktigare än på länge att Sverige håller ihop.
På något vis känns det också typiskt. Att bygga sammanhållning och identifikation tar tid, det kräver kompromisser och samarbete över blockgränserna. Med andra ord är det inget för den otålige. Där har Kristersson lite att jobba på.
Men pass på Putin, en nyvässad blyertspenna i bakhuvudet kan göra mer ont än man tror.