Att bränna koranen bör ses som ett hatbrott
Låt inte yttersta högern definiera yttrandefrihet
I veckan förklarade även kammarrätten att polisen gjorde fel när de förbjöd att koranen brändes utanför Turkiets och Iraks ambassader.
- Kammarrätten anser att de ordnings- och säkerhetsproblem som Polismyndigheten hänvisar till inte har en tillräckligt tydlig koppling till de planerade sammankomsterna eller deras omedelbara omgivning för att vägra tillstånd, säger kammarrättspresidenten Stefan Holgersson i ett pressmeddelande.
Det var Säpo som hade gett råd till polisen att stoppa manifestationerna av säkerhetsskäl. Bakgrunden är den dansk-svenska politikerns Rasmus Paludans valturné av koranbränningar genom landet och de enorma konsekvenser den fått.
Att polisens resonemang inte höll rättsligt är inte jätteförvånande. Dels är yttrandefriheten mycket stark i Sverige. Och dels höll inte polisens motivering i dessa enskilda fall.
Åklagare har dessutom tidigare slagit fast att det inte är hets mot folkgrupp att bränna en koran.
Kammarrättens dom kan visserligen överklagas till Högsta domstolen men sannolikt är den juridiska vägen snart uttömd.
Jag tillhör de debattörer som länge argumenterat för att just denna gränsdragning för yttrandefriheten framstår som godtycklig och svår att försvara.
Typiska hatbrott är att göra Hitlerhälsning, ropa vissa nazistiska slagord eller rita hakkors. Men den som bränner en koran framför en moské vid fredagsbönen under ramadan i syfte att kränka och visa sin missaktning mot muslimer får istället polisbeskydd.
Hur blev det så här egentligen?
Symboler är viktiga för människor och de symboler som används i mina exempel ovan har en oerhörd betydelse, både för den som utför kränkningen och dem som är offer för den.
Alla vet detta.
Är det verkligen precis där gränsen för yttrandefriheten ska gå? För yttrandefriheten har alltid en gräns. Förtal, uppvigling och att hetsa mot minoriteter är oftast reglerat även i västerländska demokratier.
Man kan skilja på två olika slags sätt att tänka om lagarna.
Det ena är den lag som faktiskt är. Det är domstolens område och som lagen är skriven är det nog inte hets mot folkgrupp att bränna upp en koran. Vissa jurister håller inte med, som förre justitiekanslern Göran Lambertz, men åklagare har som sagt tolkat det så. Något utslag i Högsta domstolen finns dock inte.
Det andra är lagen som den borde vara. Det är politikens område och där tycker jag inte alls att vi har nått vägs ände. Lagen kan ändras. När jag läste juristprogrammet för länge sedan var exempelvis innebörden av våldtäkt en annan än i dag, för att ta ett exempel.
Naturligtvis upplevdes det som våldtäkt även tidigare. Men lagen såg det inte så.
Men vad som omfattas av hets mot folkgrupp är inte hugget i sten.
Judiska Centralrådet resonerar i mitt tycke klokt. De kallade koranbränningen utanför Turkiets ambassad i våras för en ”islamofobisk hatmanifestation” och jämförde med Adolf Hitlers bokbål.
– Man började bränna ord och böcker, och det slutade med att man brände människor. Vi vet vad som kan hända och därför måste vi höja våra röster, sa ordförande Lena Posner Körösi, på Förintelsens minnesdag 27 januari i år.
Lena Posner Körösi öppnade även för att se över hatbrottslagstiftningen och hur denna används.
Jag tror att det är rätt väg att gå. Men det behöver utredas ordentligt och diskuteras brett, precis som alla andra frågor som påverkar grundlagsskyddade rättigheter.
Första steget är att erkänna att den nuvarande lagen, och dess tillämpning, inte räcker för att skydda minoriteter. Var gränsdragningen ska gå mellan yttrandefrihet och hatbrott kan inte vara upp till yttersta högern.
Ord och handlingar hänger ihop, med ökad hatretorik mot minoriteter följer även hot och våld riktat mot samma grupper. Så har det sett ut tidigare och så ser det tyvärr ut i dag.
”Angreppen på minoriteter, som judar och muslimer, har tilltagit och normaliserats de senaste åren”, skrev Judiska centralrådet i sitt uttalande.
När lagen inte räcker för att förhindra detta behöver den ändras.