Små medel – stor teater
Uppdaterad 2023-09-25 | Publicerad 2014-10-03
Bra publiknerv i Illusioner
Teater Galeasen är fin på att nosa upp spännande ny dramatik och med små medel göra stora föreställningar. Ivan Vyrypaevs pjäs Illusioner kräver inte mycket mer än fyra skådespelare med bra publiknerv för att sättas upp. Och det kan teatern lätt leverera.
Olof Hansons regi är som hämtad ur teatervetaren Hans-Thies Lehmanns standardverk Postdramatic Theatre från 1999, som ringar in den allt populärare sorts scenkonst som tröttnat på ”tittskåpsteater” och istället låter Brechts idéer om teatral distans möta performancekonstens mer (pseudo)spontanistiska tradition.
I postdramatisk teater finns inga helgjutna roller, bara aktörer som förhåller sig till sceniska element, exempelvis text. Det är så det är i Illusioner. Med undantag för några vilopauser som vore allt ett repetitionspass, en liten bohemisk konsert och några improvisationsakter i par, står de fyra skådespelarna nästan hela kvällen på rad framför ridån och berättar en historia för publiken.
Men desto mer händer i berättandet. Sandra Huldt kan börja med en röst ”i karaktär” som 80-åriga Dennis men mitt i passagen glida över i sin egen röst för att därmed tänja en illusion in i en annan. Maja Rung kan i sitt berättande brista i inlevelsefull gråt av gamla Sandras ord, för att i nästa stund liksom ta tillbaka sin egen känsliga insats. Hela tiden pågår spelet både mot publiken och mellan aktörerna, som ger sken av att bedöma och ibland skåpa ut varandras insatser.
Om denna illusionsbrottslighet var allt skulle det trots fascinationskraften bli ganska teaternarcissistiskt. Det fina är att berättelsen också i sig är intressant: den växlar spår, visar sig ljuga och vrider sig av kärlekssorg, mitt bland de halvklädda kanindräkterna.
Huvudpersoner är åldringsparen Dennis + Sandra och Albert + Margareta och deras hopp är att på dödsbädden kunna formulera vad sann kärlek är. Alla tror de sig ha upplevt sådan kärlek, men de har inte förmått synka, hålla kvar och förstå den i tid. Var och en har sitt sätt att misslyckas - de klär in kärleken i hyllningens, offrets, sarkasmens eller vanmaktens plattityder.
Men det rörande är att kärleken trots alla vändningar inte alls framstår som en tom illusion. Snarare tycks den kunna vara sann i helt olika och föränderliga skepnader. Jakten på det beständiga är mänsklig, men kan bli kontraproduktiv i en tillvaro som av naturen är rörlig. Så förstår jag föreställningens fint förmedlade grundtanke.
