Visst längtar man bort ibland

Claes Wahlin ser Kungliga Operans nya Eugen Onegin

Claes Wahlin

helskärm

Kungliga Operans nyuppsättning av Tjajkovskijs Eugen Onegin vill lyfta det partikulära till det generella. Längtan till och längtan bort är konstitutiva för dessa ”lyriska scener”, som Tjajkovskij benämnde verket. Alltså ingen sammanhållen historia från A till B. Tatjana längtar till kärleken, Onegin längtar bort (och sen hem) och egentligen vill ingen vara där de för stunden är.

Huvudpersonerna är på fel plats vid fel tillfälle. Tatjanas förälskelse i Onegin ute på landet besvaras inte. Onegins senare förälskelse i Tatjana inne staden kommer för sent. Det finns ingen anledning att accentuera dessa stämningar, men regissörens val att förtydliga det redan tydliga gör uppsättningen otydlig.

Iscensättningen är nämligen en krock mellan realism och symbolism. Sista aktens buffé på en järnvägsstation kan tjäna som exempel. Visst, Onegin anländer, Tatjana med sin man Gremin avreser och alla längtar bort. Men ett party i en vänthall? Innan dess har byfesten ersatts av kälkåkning och snöbollskrig och duellen, mellan Onegin och Lenskij, av slagsmål påhejat av ett bondekollektiv.

Nej, detta möte mellan sceniska stilar är lika ofruktbart som mötena mellan Onegin och Tatjana. Att de trägrå kulisserna far fram och tillbaka i tid och otid, eller att det prasslas med papper, plaskas med vatten och dunkas med koffertar gör mest att jag längtar bort.
Regin är riktningslös, sångarna tycks vända sig till vad som helst utom den som ska ta emot deras längtan.

Undantaget är Lennart Forséns Gremin, som skapar ett minidrama mellan sig själv, Tatjana och Onegin: en dramatik som i övrigt saknas. Och om nu kollektivet tvingar fram slagsmålet mellan Onegin och Lenskij, varför har det inte en liknande funktion i slutscenen mellan Onegin och Tatjana?

Nå, förutom ljuvliga körinsatser finns flera goda solister. Cornelia Beskows Tatjana har kraft, känsla och närvaro, Johanna Rudström gör en ungflicksglad och välsjungande Olga och Karl-Magnus Fredrikssons Onegin har god vokal pondus, men är inte riktigt i paritet med Beskows eller med orkesterklangen. Evan Rogister dränker emellanåt solisterna. Elegant är Lenskijs berömda aria, Joel Annmos fina frasering och täta tenor gör att den är något att längta efter.