Voltaires optimist i den bästa av världskriser
Teater Halland fångar allvaret som saknas i Vällingby när Candide spelas i två väldigt olika uppsättningar
Publicerad 2024-03-13
Voltaires roman ”Candide” från 1759 spelas just nu i två fräsiga men mycket olika versioner. Kulturhuset Stadsteatern har bjudit in Erik Holmström från heta Malmö Dockteater att iscensätta den i Vällingby. Teater Halland – i bearbetning och regi av Melanie Mederlind – fångar jag i turnéfarten på Årsta Folkets Hus.
Voltaire skrev sin knasiga pikaresk i lekfullt uppror mot samtida filosofer (Leibnitz) som trots all misär ville se världen som ett rationellt system, signerat av Gud och därför fulländat. ”Vi lever i den bästa av världar” låter Voltaire filosofstofilen Pangloss orera, och hans lärjunge Candide upprepar mantrat som tröst i alla lägen.
I klimatkatastrofens och krigens dystopiska nutid är överdriven optimism knappast problemet. Voltaires filosofiska polemik är i så måtto överspelad. Kvar som samtidskrok har vi romanens illustration av en kvaddad och opålitlig värld – för elände är det enda Candide möter på sina hialösa äventyr.
Så vad gör teatrarna av stoffet? Uppsättningarna börjar ganska lika: rollfigurerna presenterar sig duktigt med boken i hand. Sedan går vägarna isär.
Holmström väljer den lättaste. Han låter sina tre fina skådespelare läsa vidare och hoppa vigt mellan (och över) bokens kapitel. Det blir en speedad resa extra allt – utom djup. Spelstilen kommer från clownkonst och impro: något berättas och kroppen illustrerar. Varje actionmoment backas upp av ljudeffekter, vilket skapar ett (till sist lite tjatigt) animerat uttryck. Troskyldige Candide, hans älskade nollställda Kunigunda, kåtbocksfilosofen Pangloss och de otäckingar de möter i världens alla hörn blir här ett slags mänskliga dockor. En efter en blir de uppsprättade, piskade, hängda och nedsprutade med fejkblod – men allt rinner av dem i ”den bästa av världar”.
Jag hänger glatt med i svängarna när en mopp blir en häst och en sirapsflaska blir kungen av Eldorado. Men efter fyrverkeriet infinner sig en tomhet. I denna uppsättning finns ingen allvarlig tanke ens med Candides slutfras: ”Vi måste odla vår trädgård”. Alla är bara dumma.
Teater Halland försöker sig på något större. Melanie Mederlinds ambition är att göra Candide existentiellt angelägen i vår tid. Således låter hon jorden (nästan helt) gå under i öppningsscenen, och Candide får söka lyckan i rymden i stället för i fjärran land. Emilie Dimitrakopoulou Sahléns Kunigunda är i denna tappning en rättfram Greta Thunberg-syster som vet att det inte finns någon ”Planet B”. Men inte lyssnar killarna.
Texttrogenheten förångas men i gengäld dras idéer in från besläktade verk, som Voltaires egen lilla scifi-roman ”Micromegas” (!), Douglas Adams ”Liftarens guide till galaxen” och Stephen Hawkins ”Theory of Everything”. Överlastat och nördigt blir det, men i Voltaires upptågsglada anda.
Med sig på sin rymdodyssé tar Johan Stavrings näpne Candide med sig sin trixterpolare Cacambo (Jesper Gester) som hos Voltaire är betjänt. Med hjälp av en töntig mambo-macambo-dans synkar de sina atomer och hittar maskhål i tidrummet för sina planetbesök.
Man kan få nog av killhäng, rökmaskiner, fulsång och hippiefest med en skock får i guldstinna Eldorado. Men här finns också en fin skörhet och ett allvar som helt saknas i Malmö Dockteaters uppsättning. Övergreppsberättelserna från jordelivet får nutidsklang (ryssen kommer) och Candide blir genuint rörande när han närmar sig de insikter Kunigunda hade från början. När hon – och han – i slutscenen konstaterar att ”vi måste odla vår trädgård” här och nu har det bärkraft i vår tid. Pangloss hjärna har vid det laget hamnat i en glasburk, som en kär gammal relik.
