Skepp kommer lastat med feministisk triumf
Det sjungs utmärkt i Wagners ”Den flygande holländaren” på Göteborgsoperan – men regissörens klimatidéer faller platt
Publicerad 2024-02-18
Tala om Wagnerpotential! Sopranen Åsa Jäger Wagner-debuterade som Brünnhilde i tyska Coburg 2022 och gjorde stormande succé. Föregången av rykten från dessa tyska framgångar gör hon nu svensk Wagner-debut som Senta i Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Den flygande holländaren”. Man famlar lätt bland lovorden inför denna praktfulla röst. Den har naturlig rymd, volym och färgrikedom; så fort Åsa Jäger öppnar munnen behärskar hon scenen. Det gör det litet jobbigt för Craig Colcloughs Holländare, som har att sjunga en stor duett med henne, men han klarar sig med holländarhedern i behåll.
Det är något av en tradition alltsedan Harry Kupfers legendariska holländartolkning i Bayreuth 1978 att framställa Senta som en hysterika för vilken Holländaren bara är en projektion av hennes inre vanföreställningar. Åsa Jäger ändrar på den saken. Med sådan enastående fräschör i rösten finns ingen plats för hysteri. Hennes Senta blir ett slags feministisk triumf över alla tvivelaktiga män som omger henne.
Det sjungs utmärkt på flera håll, av kören och av Mats Almgrens lätt grumliga Daland och inte minst Kjetil Støas Erik – han bör vara mogen för större Wagner-partier.
Föreställningen spelas utan paus, vilket numera är vanligt internationellt, och det är ett stort plus. Dramat blir så mycket tätare utan avbrott för prat och fika, och dirigenten Alevtina Ioffe håller spänningen oavbrutet vid liv, tar ut svängarna ordentligt i tredje aktens folkfest, låter stråkarna svepa fram förföriskt under Dalands aria, och med en röst som Åsa Jägers behöver hon ju heller inte hålla tillbaka den orkestrala briljansen.
David Hohmann har skapat en effektfull scenografi, som elegant låter sig blixtsnabbt skiftas från skepp i sjönöd till intim fiskarstuga. Spökskeppet gestaltas stiliserat effektfullt genom ett stort hjul med snurrande skelettunna spökmatroser.
Däremot faller de idéer platt till marken som regissören Alessandro Talevi luftar i programmet om Holländaren som ”ett förgörande världssamvete på grund av människans exploatering av naturen.” Detta påstås bara, men gestaltas inte. Och de spinnande damerna som servar Senta i hennes stora ballad reduceras till groteskt utstyrda Barbie-marionetter som tecken på deras ”ytliga konsumism”. Det ser bara tramsigt ut, likaså att styrmannen i inledningen vänslas med en uppblåsbar docka. Sådant stör desto mer eftersom så mycket annat är strålande bra.
