Bombastisk Khemiri
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-20
En mysko och aggressiv pjäs
Det börjar med en drös självmordsförsök. Tre kvinnor i trenchcoats och lösflintar riktar maskingevär och knivar mot varandra och sig själva, men ändrar sig i sista stund. Sedan börjar livet.
I Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Vi som är hundra är de tre gestalterna en och samma person, en blinkning till Freuds undermedvetna, ego och överjag förstås. Men de här figurerna, som i manus kallas 1, 2 och 3, representerar något i stil med ungdomlig idealism, vuxen anpassning och åldrande erfarenhet (inte att förväxla med visdom).
Inom vår tredelade huvudperson pågår ett krig som nog kommer av det ouppnåeliga idealet att vara sammanhängande och konsekvent. Vad pjäsen möjligen vill säga är att lever man upp till det där är man död som människa.
Tillsammans genomlever ettan, tvåan och trean den första kärleken, kastar loss i världsförbättraräventyr och en återgår till gamla självgoda Arthur och jobb som tandhygienist. De trivs givetvis olika bra i de olika faserna.
Det är högt tempo från början till slut. Anna Bjelkerud, Frida Röhl och Nina Jeppsson åstadkommer varsitt imponerande kraftprov. Tajmingen är i det närmaste perfekt, de är roliga och skarpa. Men föreställningen har problem.
Regissören Mellika Melani, känd från bland annat Tribunalen i Stockholm, har valt en bombastisk tolkning av Khemiris text. Det är vådligt, för det är strukturen som är spännande. Innehållet är faktiskt banalt, även om här också finns ett större allvar än i Khemiris tidigare pjäser. Från en rätt avancerad scenbild med fiffigt använda videoskärmar, och genom en öronbedövande ljudbild, nås vi av budskap som att barn och unga vet att ställa de där viktiga frågorna: ”mamma, vad betyder humanitär katastrof”?
Riktigt mysko blir det när en hel hop flint- och trenchcoatkvinnor dyker upp. De gör en del begripliga och många obegripliga ting: när de allihop plötsligt spelar blockflöjt är det nästan kalkon.
Än märkligare är föreställningens själva grundton. Det är en mycket aggressiv urladdning som riktas både mot publiken och liksom inåt scenen. Det skulle kunna handla om självets avsky inför sin egen oförmåga att disciplinera sina ostyriga, pinsamma aspekter. Men det känns faktiskt som om föreställningen föraktar sig själv.
