Svängig foliehattparad genom svensk historia
Suzanne Osten iscensätter konspirationsteorier på Dramaten
Publicerad 2023-12-13
Scenkonsten, vars hela grundprincip vilar på den fria fantasin, är just nu ovanligt fixerad vid förhållandet mellan sant och fejkat. Kanske känner den ett akut behov att positionera sig och försvara sina påhitt i denna post truth-era, som är så osäkrad och splittrad att vi inte längre vet vad eller vem vi ska tro på.
Men hur hamnade vi här? Ja, det är just vad regissören Suzanne Osten och hennes vapendragare, dramatikern Erik Uddenberg, undersöker i sin nya pjäs ”Konspiration”. Detta just i skepnad av ett slags scenisk konspirationsteori, där mycket förefaller rimligt och sant, men samtidigt har så många små glitchar och twister insprängda att publiken tvingas vara på sin vakt. Formen är budskapet, så att säga.
Ensemblen påstår att de har kallat hit oss för att ”berätta hur det faktiskt är” med saker och ting, bortom alla lögner från ”dem som vill styra våra liv”. Men samtidigt uppmanas vi att tänka själva, och dramaturgin följer snitsigt samma klassiska modus operandi som alla manipulatörer, desinformatörer, evangelister och dammsugarförsäljare. Alltså utnyttjar vår välvilja och våra svagheter.
Det blir en riktigt underhållande foliehattparad genom historien från 1960-talet till nutid via autentiska detaljer och hållpunkter: månlandning, folkhemmets uppgång och fall, Palmemordet, internets intåg, 9/11, 5G-protester, antivaxxare …
Den vita fondväggen är som ett teaterplakat, där budskapen skiftar lika snabbt som ljuset och tycks vara skrivna i snabbtorkande vattenkalligrafi. I öppningsscenen står där ”Möjligheternas land”. Men, tja, det blev ju raskt inaktuellt …
Som text betraktad är ”Konspiration” lite väl uppenbar i sina avsikter, men det som känns torrt på pappret svänger och skruvas desto mer i iscensättningen. Hela ensemblen är i högform, men en särskild foliehatt av för vassa Thérèse Brunnander och urstarka sångerskan Maria Johansson Josephsson – de kan leda vem som helst i fördärvet.
Alla gestaltar skissartade persontyper ur olika samhällsklasser och byter såväl utseende som kön och åsikter längs vägen. Detta är en historia om hur klädmodet skiftat lika snabbt som politiken, hur utopier blev dystopier, och där kommunisten hamnar i samma retorik som högerextremisten.
Regissör Osten jobbar skickligt med illusionstrick och mer eller mindre dolda budskap i osynligt bläck. På Dramatens lilla scen kan man just nu inte ens vara säker på om ens bänkgranne är vanlig publik, skådespelare eller kanske rent av en rymdödla utsänd för att amerikanisera oss svenskar.
